Sida 417
Ur
EPILOG
vid Jubelfestpromotionerna i Upsala domkyrka den 6 September 1877
af C. R. NYBLOM.
^jrnTÄr tack till alla, kvinnor liksom mÀn,
Pjjp som kÀnna djupt i trogna hjÀrtan Àn,
hvad, denna plats betydt för Svealanden!
Ja, denna plats med lÀrosalars mÀngd,
dÀr aldrig ]j orten var för nÄgon stÀngd
och intet tvÄng sin hÀmsko lagt pÄ anden.
Men frÀmst bland vÄra salar nÀmns ÀndÄ
det Àdla tempel, dÀr just nu vi stÄ,
dÀr tankens mÀn, just hÀr vid altarrunden,
sÄ ofta höjt sin röst i högtidsstunden,
och segerns palmer delats som i dag, '
dt vettets tolk, Ă„t forskningens korag.
Hur Ă„ren rullat framĂ„t pĂ„ sin bana! HĂ€r stodo fĂ€dren vid Sankt Eriks fana, den Gudi vigda, och med vördsam min de hĂ€lsade, som vi, hans helgonskrin. HĂ€r mötas minnen frĂ„n försvunna tider, frĂ„n Ă„r af lugn, frĂ„n Ă„r af storm och strider. HĂ€r lade dakob Ulfsson ned sin staf, fast knappt inan kĂ€nde patriarkens graf. Och smedens son frĂ„n Ărebro, som stridde för samvetsfrihet i vĂ„r höga nord och sist af tungomĂ„lets rĂ„malm smidde det sprĂ„k, som vardt en tolk för Herrans ord, han hvilar hĂ€r och tyst sin stĂ€mma blandar med andra, komna frĂ„n de stores andar, som efter honom lagt i hĂ€fdens famn sitt arf Ă„t oss: sitt verk och sina namn.
Hur klingar ej liksom en undersaga det minne, som i korset dĂ€r gĂ„tt ned, dĂ€r fordom Sveafolket brukat taga af nykrönt fursteson hans kungaed! DĂ€r gick vĂ„r stortids drömdĂ„d ned i griften. Atlantica! â Hvem laser lĂ€ngre skriften? Men Rudbeck sjĂ€lf stĂ„r som en memnonsstod, ifrĂ„n en tid, hvars sol gick ned i blod.
