Sida 604
554
rust roest.
Och Ă€ndĂ„ Ă€r det inte bara för din -skull, utan för min egen. Det skall bli sĂ„ godt att hvila, jag Ă€r sĂ„ trött, sĂ„ trött. Det hade varit svĂ„rare att dö, om jag inte hade lefvat, det Ă€r dig jag har att tacka för det, för kĂ€rleken, för lifvet, Tack, Ă€lskade och förlĂ„t â.»
Mina ögon stodo fulla af tÄrar, nÀr jag lÀmnade brefvet tillbaka.
â Nu vet ni, hur Dagny Selmer slutade, sade fru Melby sakta, andra, vĂ„ra vĂ€nner hĂ€r, ha blott reda pĂ„, att
hon den morgonen sam ut för lÄngt, fick kramp och drunknade. Det Àr nu öfver tre Är sedan. Min son gifte sig i vÄras med en ung flicka, i intet afseende olik andra unga flickor eller lik Dagny, sÄ jag har ju alla skÀl att vara nöjd och belÄten och hÄlla af henne.
Hon sade ej, om hon gjorde det, men jag sÄg henne med sin hand smekande fara öfver portrÀttet, och jag hörde henne hviska:
â Mitt stackars barn!
Tankar och stÀmningar.
i.
FramÄt vi drifvas af ödets makt,
hvart klockslag, som dallrande slÄr,
blir aldrig mera i lifvet lagdt
till vÄra flyende ar.
FramÄt den brusar den vilda jakt
öfver stupande branter och snÀrjande snÄr.
0 ve oss,
1 glidande vatten tecknas vÄr lefnads spÄr.
En gÄta oss födt, en gÄta stÄr
vid grafvens bidande port,
och dÀremellan frÄn gryende vÄr,
â dĂ„ Ă€nnu vi drömde stort,
en bruten, buktande linie gÄr
af det lilla och ringa, som vi ha gjort.
0 ve oss,
1 glidande vatten tecknas vÄr lefnads spÄr.
Men skuggorna mörkna allt mer och mer,
och sist med glesnade hÄr
och vissnade kinder du sjunker ner
pÄ dödens kransade bÄr.
DÄ sÀgs, i din sista sekund du ser
en samlad bild af de flyktande Ă„r.
0 ve oss,
1 glidande vatten tecknats vÄr lefnads spÄr.
DÄ nÀr det sista ekot dig nÄr
frÄn lifvets svinnande strand,
hur bleknadt och armt hvart mÄl dÄ stÄr,
som jagats i feberbrand,
och tigande döden oss förebrÄr
att vi tomhÀndta sjunka i skuggornas land.
0 ve oss,
1 glidande vatten tecknats vÄr lefnads spÄr.
A/bert EhrensvÀrd.
