Ord och Bild: 1893

I halfsiummern.

Af Viktor Rydberg.

,/\rd och bild» har önskat några rader af min hand. Tacksamheten härför blandar sig med förlägenheten. Det gäller att skynda, och här sitter jag i julidagens hetta idétom och tankelat. Skall jag tillgripa hvad som under de sistförflutna minuterna gick igenom min hjärna? Men dä halfslumrade jag. Föreställningsräckorna hade då sitt fria spel och förde på sitt vanliga nyckfulla sätt ett viljelöst halfmedvetande till flyktiga besök å områden under olika luftstreck.

Jag satt utanför husknuten. Ljuslekar i trädens hviskande bladmassor ... solglitter på krusiga lasurstrimmor mellan blyskimrande stråk å Lilla Vartan . . . en outgrundligt blå himmel . . . hunden Mufti, som öfver mina fötter njöt sin siesta — dessa och några andra förnimmelser äro kvar i minnet och bilda en tafla, sedd under tunga ögonlock i en helton af vallmodoft, som lägger imma öfver lokalfärgerna och skymmer stigar-ne, som tanken gått.

Men här och där framskymta de, och jag ser en skugglik vandrare och erinrar mig, att han nyss stod i veckrik kiton och mantel framför mig med ett illmarigt gäckande uttryck i ett välmejsladt

helleniskt anlete. Hans hållning var värdig, men uppsynen sådan som jag i min skoltid föreställde mig den hos de då illa anskrifna, nu högt aktade solisterna i Perikles' Athen.

I drömmen förvånas man sällan. Nej, se en samtida till Plato och Aristoteles! Han måtte lia kommit raka vägen från de elyseiska fälten hit. Det spefulla draget kring hans mun förråder ett uppsåt att drifva gyckel. Om så, skall han betalas med samma mynt.

Hans händer voro knutna om ett häfte, som jag trodde vara en forngrekisk handskrift. Aldrig i min lefnad har jag känt tjuflust förr än då. Jag ville rycka den dyrbara papyren till inig, för att ur drömmen rädda den in i verkligheten och förära den till vetenskapen och kongl, biblioteket. Men i detsamma öppnade han rullen. Den var ett nummer af Art Journal, så färskt, att det luktade trycksvärta. Sofisten pekade på en rad, och jag läste:

An individual, who is not typical, does not come home to us.

— Hvad säger du om det? frågade han.

— Hvad säger du själf?

— Att ett sådant påstående möjligen