Ord och Bild: 1893

Ur "Peter Smed".

Drömspel i fem hägringar af Ernst Josephson.*)

Med 2 vignetter af Oskar Björck-

TREDJE HÄGRINGEN.

Peter Smeds bod. Stor öppen dörr i bakgrunden; fönster vid sidan därom. Till vänster en dorr. Rustningar, vapen och smycken. Utanför synes ett vildt berglandskap med en nedstörtande flod.

FÖRSTA SPELET. Peter Smed. Vildkos. Peter Smed. Gå bort, som jag har sagt, snart kan hon vara åter. Gå, för din äras skull. Du orätt har som gråter.

Som fordom skola vi se solen rinna opp med stolta pannor än där bakom bergets topp. Vi världens aktning få, om denna sak berättas; ty skymf en rostfläck är, som blott med hämd bör

tvättas.

Ej känner jag igen min fru, som förr hon var. Säg, hvilken veklighet din stolta själ betar? Jag blocket vältrat har med härdighet och vilja till denna afgrunds rand, som hotar att oss skilja ; och just när jag står klar att fylla klyftan ut, så hindrar du min arm och rubbar mitt beslut. Vill hällre du ett lif i skammens ok framsläpa,

*) Då utrymmet ej tillåter införandet af hela denna dikt, lämna vi här en kort redogörelse för innehållet af första och andra hägringen.

Kung Orm, en vild och hänsynslös tyrann, har under en jakt i skogen mött den fagra Vildros, Peter Smeds hustru, och kränkt den värnlösas kvinnliga ära. Förtviflade öfver den skymf, som öfvergått dem, rådslå smeden och hans hustru om huru de skola hämnas. Den konstförfarne smeden, som förfärdigat en kedja, hvars anblick är af en magisk verkan, rufvar på att med tillhjälp af denna klenod vinna konungens dotters, prinsessan Tufvas, kärlek, men blott för att därigenom kunna uttaga en motsvarande hämd och sålunda s slunga evig skam i kvinnoskändarns själ». Vildros skänker genast sitt bifall åt denna plan, men då i nästa ögonblick prinsessan nalkas, vaknar hennes svartsjuka, och hon besvärjer — fast fåfängt — mannen att afstå från sin olycksdigra föresats.

Prinsessan ber att få hvila en stund i smedens stuga, och medan hustrun hämtar vin i källaren åt gästen, visar Peter Smed henne sitt mästerverk, hvars ornering med motiv från skapelsen och paradiset beskrifves i en växelsång. Då prinsessan yttrar sin önskan att till hvilket pris som hälst komma

Ord och bild, 2:dra årg.

i besittning af kedjan, förklarar smeden, att han ej afstår den för annat pris än hennes kärlek:

»Ej af min hustrus harm, ej af er faders hämd, ej af er höga dygd min lidelse blir skrämd. Ert gyllenfagra hår, ert ögas violetter, er drömmande gestalt mig lockat dar och nätter. Ej finner jag en gräns för mina känslors svall, när mina blickar se till läpparnes korall. Jag ej prinsessan ser, jag ängeln ser och kvinnan och klädd i pärleskrud den fagra älskarinnan.»

Nu anländer prins Glimming, prinsessans trolofvade, som i skogen förlorat hennes spår. Medan Vildros bjuder honom dricka, hinner prinsessan säga Peter Smed, att hon äiskar honom långt högre än prinsen och lofvar att återvända på en omväg för att få träffa honom ensam.

En jägarkör höres, och Kung Orm kommer, åtföljd af en liten trubadur, som hans män fångat i skogen. Denne kväder till konungens förlustelse en kärleksvisa, hvarefter konungen själf sjunger en vild sång om sina bragder.

Jaktföljet drager åter bort och Peter Smed står stum och sluten inför sin hustru, som utbrister i klagan öfver förlusten af sin lycka. Därmed slutar andra hägringen.

31