Ord och Bild: 1893

Hvarför?

Studie Af Rust Roest.

Mag hade stått framför porträttet en ) lång stund med den irriterande känslan af att ha känt personen det föreställde, fast jag för ögonblicket ej kunde på7 minna mig, hvar jag sett detta förtjusande ansikte med de strålande ögonen, hvilkas skiftande uttryck jag så väl mindes. På detta kabinettsporträtt, som i en enkel elfenbensram stod litet afsides från de öfriga, sågo ögonen med en nästan förklarad blick af lycka rakt framför sig, som om målet legat nära, kunnat gripas med händerna. Så mindes jag dem ej, däremot hade jag sett dem gnistra af öfvermod, med något drömmande, fjärrskådande i blicken, med något för-skrämdt i uttrycket — sorgsna — förtviflade!

Porträttet föreställde en hvitklädd, spenslig flickgestalt med regelbundna fina drag, upplysta af dessa något närsynta ögon.

Möjligen är det blott en tillfällig likhet med någon jag mött under mina många resor, tänkte jag. Men ju mer jag såg, dess tydligare mindes jag henne. En fläkt af sydländsk luft med orangedoft och hafsbris liksom strök mig förbi; — ur ett blått, solbelyst haf höjde sig en ö — ett sagoland — med milslånga citron-och apelsinlunder följande kuststräckans konturer, — landtgårdar, byar och städer på lavagrund vid den snötäckta vulkanens fot, — grekiska tempelruiner, höga palmgrupper, yppiga vilda klängrosor, slingrande sig utför stenbrottens afsatser. Personligheten kom allt tydligare fram mot denna bakgrund, jag såg de snabba, graciösa rörelserna, hörde den lifliga rösten

med sitt sjungande tonfall, namnet skälfde på mina läppar — ett ögonblick —

Det tog i dörren, jag vände mig; hastigt om, det var min värdinna, sotn kom in. Också hon var en bekantskap från en resa. Vi hade för ett tiotal år sedan råkats vid en tysk badort och ömsesidigt lofvat, att, om omständigheterna skulle föra oss i hvarandras närhet i Sverige, vi då skulle uppsöka hvarandra.. Nu hade jag på återfärden frän en resa i Norge kommit till den stad, där fru Melby bodde och genast nästa förmiddag sökt upp henne. Men synbarligen var visittimmen för tidig, ty jag" hade redan en kvart väntat i hennes förmak, innan lion trädde in. Jag märkte detta då jag hörde klockan slå ett, tiden hade flugit otroligt hastigt, under det jag, fördjupad i tankar stod vid fönstret med utsikt öfver den klara, ljusa insjön, öfver hvilken en bro ledde till ön med sina rödmålade hus och sitt hvita kyrktorn inbäddadt i den friska, nordiska grönskan.

Jag spratt till, då dörren öppnades, jag var med mina tankar så fjärran från detta rum, hade så fullständigt glömt, att jag väntade, och hvem jag väntade på.

— Välkommen kära fru Röde.

Fru Melby hade på dessa åtta, nio år, som vi ej råkat hvarandra, blifvit helt grå, det var den enda skillnaden, hennes ansikte eller snarare dess uttryck, hörde till dem, som åren ej förvandla, utan förandliga. Hennes hjärtliga hälsning försatte mig så plötsligt tillbaka till tunga, ansvarsfulla dagar i främmande land, under hvilka denna röst på mitt