Ord och Bild: 1893

i uinfepiid.

Af Tor Hedberg.

I.

fakom mig är skördetiden af de mogna frukter böjd, framför mig är såningstidcn, fjärran vår. ännu ej röjd. Isad ruta blicken stäcker, och min färdväg drifvan täcker.

Lärotiden är ett minne, lärartidcn än ej inne — hur skcdl vinterdagen gå? På mitt plogskaft, nött af händer, ristar jag vid brasans bränder slingor, som sig nyckfullt slå.

Hvem har tid att runor tyda, hvem vill sagans maning lyda? Ljus blef dagen, — det är nog! Kanske ock i hand, som värker, runoslingan kraften stärker, när den går, den tunga plog.

II.

Ingen strimma synes dag bebåda, snö och mörker än i endräkt råda, tunga moln det låga fästet hölja, tunga isar täcka insjöns bölja.

Hör, då susa vingar genom natten, minnande om stora, blåa vatten, och om djärfva färder, sagoländer, höga himlar, hvita solskensstränder.

Var det redan vårens första skara? Nej, det var en skock af änder bara, hvilka lyfte i den kalla natten, kretsande kring vakens öppna vatten.

III.

Under himlens purpurbrand ligga tysta sjö och land; det är gryningsstunden. Snöig gren och frosthvit kvist teckna sig så segervisst mot den röda grunden.

Riddarn står vid fönsterkarm, lyssnar efter stridens larm, trampar golfvets tilja. Men en smal och snöhvit hand kyler mildt hans pannas brand, böjer mjukt hans vilja.

Riddarn sätter horn till mund, blåser vildt i gryningstund öfver nejd, som tiger. Tonen klingar, klar och spröd, branden slocknar, gyllenröd solen sakta stiger.

IV.

Ar det ett minne af en ungdomsdröm ? Midsommarnatt det var, ett fagert möte emellan kväll och morgon; ljusets ström föll som ett silfverregn i nattens sköte. Blick låg i blick, och barm låg tryckt mot barm, tills drömmen bröts, och af skedstimman bräckte, och morgonen med minnets kyssar täckte en himmel, än af kvällens läppar varm.

Var det en drömf — Nu är midvinterdag; de länge skilda föras åter samman; än ligger skimmer öfver deras drag, men djupare i deras blick år flamman.