Ord och Bild: 1893

Fimn f)om?fullsgafan.

^framför sista krogen håller Svarten trogen för sin släde spänd, hör från närmsta gränd sotarpojken hvissla — visan känd;

Vrider i förbidan hufvudet åt sidan, känner sorgen svår: Se, på slädens bår svept i blommig schal en kista står.

Schalen bredd däröfver mor ej mer behöfver. Hon, som ofta bjöd Svarten hårdkaksbröd, Kajsa-mor i Berga nu är död.

Tyst och tomt och fruset väntar gubben huset. Innan det bär hem, skall han ha en »kläm» in på krogen numro femtifem.

Graföl han skall hålla, som vill afund vålla. Liktal skall hon få — tar en sup därpå — fyra psalmer och prestafver två.

Ingenting får brista, köpt en Stockholmskista, klart af första klass, svart, på lejontass, fransar, silfverplåt och annan stass.

Bränvin utan finter, kaka med korinter, både gris och gås, äppelmos och sås — re'n i tanken smörjer han sitt krås.

Tuggande på biten, tar ännu en liten. — Framför denna krog Svarten väntat nog — solen sjunker bakom Solna skog.

Medan gubben slarfvar, tvenne muntra sparfvar tjena där som bäst klockare och präst, Svarten ensam är begrafningsgäst.

Klockarn nu i halmen tar upp första psalmen, och från kistans krön håller prästen bön, talande om lifvets sirid och lön.

Orden hjärtligt menta äro väl förtjenta. Svarten gläds däråt, och på kistans plåt smälter mars-snön nu i. stilla gråt.

Ut nu gubben vankar med ett bränvinsankar; fast han blef fördröjd, är åt resan nöjd, står fundersam öfver kistan böjd.