Sida 206
Herrskapet pÄ LindesnÀs.*
EfterlÀmnadt manuskript af Anna Carlotta Leffler, d:essa di Caianello.
'\ju af de första besök, gamla grefvinnan pÄ Rosenlund gjorde efter sin Äterkomst till orten, var hos gamla friherrinnan StÄlhjelm pÄ LindesnÀs.
â Herre Gud, hur olikt allt Ă€r sig hĂ€r mot förr, â tĂ€nkte grefvinnan för sig sjĂ€lf, nu liksom hvarje gĂ„ng hon under de senare Ă„ren kört upp pĂ„ den mossbelupna gĂ„rden mellan de tvĂ„ stenlejo-nen framför den förfallna trappan, dĂ€r ingen betjĂ€nt numera stod fĂ€rdig att mottaga de besökande. Grefvinnan erinrade sig dĂ„ alltid, hur det varit under hennes ungdomstid, dĂ„ LindesnĂ€s var det förnĂ€msta herresĂ€tet pĂ„ hela trakten, sĂ„ att sjĂ€lfva Rosenlund kom blott i andra rummet. Hon erinrade sig, hur hon sjĂ€lf smĂ„tt förargat sig, dĂ„ hon först kommit till Rosenlund som nygift öfver att se, hur man hĂ€r sökt efterapa det större och Ă€ldre herresĂ€tet: ocksĂ„ hĂ€r de tvĂ„ stenlejonen pĂ„ ömse sidor om den höga trappan, det brutna taket, de bĂ€gge flyglarna, anlagda alldeles pĂ„ samma sĂ€tt, blott att Rosenlund var mindre och saknade den antika, imponerande prĂ€gel, som de mörknade murarne och de urĂ„ldriga trĂ€den i den vĂ€ldiga parken gĂ„fvo Ă„t LindesnĂ€s. Rosenlund var mera tĂ€ckt, lĂ€tt och lysande, LindesnĂ€s mer romantiskt och storslaget, och det rĂ„dde alltid en viss tĂ€flan mellan de bĂ„da herresĂ€tena liksom mellan de bĂ„da fruarna. Friherrinnan var tio Ă„r Ă€ldre och hade redan haft fyra barn, af hvilka tre voro döda, nĂ€r grefvinnan kom till orten som nygift. Men hennes skönhet var af det slag, som Ă€r oberoende af Ă„ren och sorgerna; hon var sĂ„ regelbundet, plastiskt vacker som en staty, med yppig figur, stora, kupiga
* FjÀrde kapitlet i den ej fullbordade romanen iTrÄnsr horisont».
kallblÄ ögon, fint böjd nÀsa, liten energisk mun. Man visste, att mannen, som var en glad och utsvÀfvande herre, gaf henne mÄnga anledningar till sorg; men hur hon upptog hans mÄnga otroheter och fega bedrÀgerier, det visste ingen, ty med ali sin inlÀrda ÀlskvÀrdhet i sÀtt var hon af en stolt och ömtÄlig oÄtkomlighet, som gjorde, att det ej fanns en lefvande varelse, som kunde berömma sig af att Àga hennes förtroende.
Man hade heller aldrig sett henne uttaga den vackra och bedragna hustruns vanliga hÀmd pÄ mannen: att lÄta kurtisera sig af andra.
LĂ„ta kurtisera sig, nej. Men â ja, det gick nog rykten om en enda, hemlig kĂ€rleksförbindelse, en stor passion, som skulle haft ett mycket afgörande inflytande pĂ„ hennes lif och gjort sitt till att slipa den kalla oĂ„tkomliga' ytan af blankpoleradt stĂ„l, mot hvilken hvarje försök till nĂ€rmande Ă„terstudsade.
Grefvinnan var en helt annan typ, kokett, munvig, full af skÀmt och'upptÄg samt hÀftig och omedelbar i alla sinnesrörelser. Skvallret hade under hennes ungdom gifvit henne till Àlskare hvarje ung man, som umgicks i huset; Rosenlund genljöd af ett stÀndigt sorl af fester, sÀllskapsspektakel och galna upptÄg. Grefvens hade litet smÄtt om pengar pÄ den tiden, dÄ förÀldrarne Ànnu lefde, och den unga grefvinnan fick lida mÄnga smÄ förödmjukelser i hvardagslag för att kunna uppehÄlla den yttre lyx hon Àlskade.
PÄ LindesnÀs Äter bar allt pÄ den tiden prÀgel af gedigen rikedom och prakt, och nÀr den enda kvarlefvande dottern Axeline, som var lika vacker som modern men mera omedelbar och vinnande, kom med i sÀllskapslifvet,
