Ord och Bild: 1893

Konstens undergång.

Af Algot Ruhe.

Det skall säkerligen snart allmänt in-ses, att nationalekonomerna äro de vetenskapsmän som, med föga inskränkning, i sista hand hafva att angifva grunden till alla det sociala lifvets transformationer. Man slutar med att konstatera en förändring af ekonomisk natur, icke blott när man söker förklaringen af ett nytt fenomen på det materiela arbetets fält, en förändring i produkternas omsättning genom handel eller konsumtion, utan också vid förklaringen af förändringarna i den politiska konstellationen; ja ända så långt som till angifvandet af orsakerna till det vetenskapliga arbetets uppsving eller matta hänsomnande, till betingelserna för konstens blomstring eller aftynande räcka de ekonomiska lagarnes förklarande kraft. Jämte socialekonomen går psykologen, än ett steg före, än ett steg efter, i det han gifver sin kamrat än en ännu ytterligare orsak, än en förklaring på verkan af företeelser, som denne konstaterat. Vill man klart se konstens ställning i det nuvarande samhället och vill man försiktigt konsekvensdragande söka angifva dess förmodade öde i det närmast följande, torde den riktiga vägen vara att först konstatera några af de för vår tid egendomliga ekonomiska förhållandena i deras inflytande på konstens lif, att söka upptäcka den ekonomiska utvecklingens bana och se hur vidt den perturberar den konstnärliga utvecklingens.

En hvar arbetare känner data för det nuvarande produktionssystemets uppkomst; har han icke läst Karl Marx, har han sett i »Socialdemokraten» om den världsepok, som uppfinningen af ma-skinväfstolen gjorde. Detta kapitalistiska

system, knappt hundraårigt, är så starkt, att ej ens dynamit förmår spränga dess guldpansar. Hvar dag vinner det ny mark, hvar dag gör en ny maskin arbetare sysslolösa, gör handtverkare till fabriksherrar eller proletärer. Det systemet har födt börsen, där rikedomarna växla ägare efter telegrambyråernas nyheter, det har födt de stora utställningarna, där uppfinningarna visas fram och hallstämplas, det har låtit liksom växa ur jorden uppfinnarnes skaror, ingeniör-snillena, som öfver länderna bredt ett nät af förbindelseled, och de dristiga arkitekter, hvilka på lika många decennier nybilda städernas yttre, som detta varit sig likt i århundraden. Bak nyodlarnes plog hafva människorna trängt fram öfver amerikanska kontinenten, förökande sig där i milliontal, i den gamla världen i tusental. De hafva trängt sig i hop i centra, sprängt städernas murar och gjort forna grannbyar till kvarter. Där slåss de, svettas och armbågas, den ena människan med den andra, icke för att lefva — därför sörjer fattigvården —- men för att hålla uppe the standard of life, ståndet, och för att höja detsamma, liksom alla de andra göra, för att inte blifva efter, inte trampas till jorden, inte sjunka ned i det nyskapade helvetets svafvelsjö, där striden gäller mat och kärlek — utan kryddor — ned i proletariatet. Den steeple-chase, som rides efter rikedom, är vorden så vild, att en hvar, som förfelar en hurdle, distanseras. När det jagas så andlöst, kommer den ofelbart efter, som går, och icke ens löpa hjälper, om man än har starka lungor. I denna konkurrens är det den intellektuela styrkan, som skaffar en öfverlägsenhet — klokhet