Ord och Bild: 1893

Leksand.

Af Johan Elg.

Med ii bilder efter teckningar af C. E. Törner och fotografier.

-f^Ve i vår tid så väsentligt lättade och utbredda kommunikationsmedlen • hafva gifvit en särskild utveckling åt turistlifvet. Med möjligheten att resa långt och hastigt följde hos mången hågen att se nya trakter, men helst helt och hållet nya, vidt skilda till rum och art från dem, där födelse eller lifsverksamhet anvisat plats. Det är först jämförelsevis sent, som något verkligt modernt turistlif af svenskar i Sverige kommit till stånd. Men stambanan genom Norrland, andra lands föredömen och svenska turistföreningens verksamhet hafva så småningom lockat många af oss att tillbringa en eller några veckors sommarledighet i fri natur bland snöklädda fjäll eller blånande skogsåsar, bland skummande forsar eller mäktiga, majestätiskt framseglande älfvar. Och så hafva många nya turistleder uppstått och blifvit berömda i Jämtland, Västerbotten, Härjedalen och Lappland. Visserligen hade

dessa trakter förut upprepade gånger besökts af folk söderifrån, men dessa kunde ej kallas turister i ordets moderna bemärkelse, de reste i något bestämdt syfte, praktiskt eller vetenskapligt. Men det fanns och finns en turistled, som redan under många decennier varit en verklig sådan, och som intet förlorat på konkurrensen med de mera storartade traderna till Storlien, Sollefteå och Gellivara.

De som för trettio och fyrtio år sedan ville göra en färd på ett par veckor — de foro nästan alla till Dalarne, där vacker och pittoresk natur, frisk, hög luft samt det egendomliga, ursprungliga folklynnet bidrogo att göra färden innehållsrik för en resenär från hufvudstaden eller de sydligare provinsernas bördiga slättland. Ursprungligen medfördes då oftast en bekväm resvagn från Stockholm och till baka. Men så drogs järnvägen fram till Upsala, sedan till Krylbo, så till Borlänge, och slutligen kom den