Ord och Bild: 1893

LITTERATUR.

Tolstois nya bok. Le salut est en vous.

Den ryktbare ryske författaren har nu utgifvit ett nytt arbete, utgörande en fortsättning och en utveckling af de religiösa och humanitära skrifter, åt hvilka han på det senaste tiotalet år ägnat sitt stora hjärta och sitt stora snille. Arbetet, som naturligtvis är förbjudet i Ryssland, har utkommit på franska under titeln: »Le salut est en vous» eller »Kristendomen i sin egenskap icke af en mystisk lära utan af en ny moral». Som det såväl till omfång som till innehåll är den mest betydande af Tolstois religiösa skrifter, den, hvari hans åskådning och sträfvanden klarast framträda, har jag velat lämna en kortfattad framställning af detsamma, äfven innan en svensk öfversättning utkommit, om en sådan skulle vara påtänkt. Hvilken ståndpunkt man än må intaga till Tolstois reformatoriska sträfvanden, hafva hans ord likväl en sådan vikt och beröra så grundväsentliga frågor för mänskligheten, att hvar och en, som blifvit något djupare berörd af dem, känner det som en plikt att i sin mån bidraga till deras spridning och begrundande.

Det vidlyftiga arbetet — det utgör nära 400 sidor, — innefattar dels en redogörelse för de likartade tankeströmningar och praktiska sträfvanden, som förekommit allt sedan kristendomens första uppträdande, dels en antikritik af de kritiker, som riktats mot hans föregående arbeten och mot själfva grundtanken af hans lära, dels slutligen en kritik af det bestående samhället och i förening därmed en framställning af de positiva moralsatser, hvilka enligt hans åsikt utgöra själfva kärnan i kristendomen och med hvilkas förstående och tillämpande detta samhälle hjälplöst måste sönderfalla. Vi finna dock icke någon genomförd, planmässig anordning af ämnet, om äfven ansatser därtill; stilen är en rikt och jämt flödande talstil, verkande genom sin osökta enkelhet och sin rättframhet, stundom höjande sig till en biblisk patos, stundom hejdande sig vid en bild, en liknelse, som alltid är slående, alltid åskådlig, och som speglar tanken med en skogssjös genomskinliga klarhet, men ofta äfven tröttande genom upprepningar, omsägningar eller förvirrande genom ofrivilliga motsägelser. Tolstoi har, förefaller det mig, sträfvat efter att fullständigt uttömma sitt ämne, bemöta alla möjliga invändningar, besvara alla möjliga frågor, och han har därigenom något förtagit verkan af sina ord. Detta inpräntande, som otvifvelaktigt skulle verka på massorna, blir tröttande för den enskilde, som läser hans bok i ensamheten. Och han har något för mycket vädjat till sina läsares förstånd, resonnerar för mycket. En sak, sådan som den han gjort till sin, blir dock alltid ytterst en känslosak, förståndet, om äfven öfvertygadt, har icke kraft att bära fram den till handling. I det stora hela skulle arbetet säkerligen vunnit i öfvertygande verkan genom betydligt skarpare koncentrering.

Jag vill nu försöka att gifva en så vidt möjligt klar och omfattande, på samma gång som kortfattad framställning af själfva grundtankarne i det märkliga arbetet, och därvid särskildt betona de punkter, i hvilka Tolstois uppfattning synes mig hafva fått en lyckligare form än förut, utvecklat sig till större klarhet och fasthet, de nya synpunkter, som han framdrager, samt äfven de afseenden, i hvilka han i någon mån synes ha modifierat sig.

***

Låt oss då först se, hvad Tolstoi menar med religion. Vi skola däri finna klaven till hans uppfattning af kristendomens väsen och betydelse.

På samma sätt, säger han, som den enskilde individen icke kan lefva utan att göra sig ett begrepp om ändamålet med sitt lif, och utan att, ofta omedvetet, underordna sina handlingar under detta ändamål, på samma sätt kunna icke grupper af människor, lefvande under samma lifsvilkor, underlåta att uppställa en bestämd