Sida 367
TEATER.
J\Jils personne.
Om man ville försöka att med ett enda adjektiv karaktÀrisera den konstnÀr, hvars bild hÀr inflyter i »Ord och bilds» galleri af sceniska artister, tror jag, att det adjektivet skulle blifva: en skicklig skÄdespelare. Herr Personnes naturliga begÄfning Àr ej utan sin tydliga begrÀnsning, sina farliga stötestenar. Under det att han i rikt mÄtt Àger det goda lynne, som gÀrna smittar ÄskÄdaren och gör en skÄdespelare gÀrna sedd och populÀr, saknar han det skenbart allvarliga lugn, som hos en komiker verkar sÄ vÀlgörande, och hvilket man minnes frÄn Bruns, Holmqvists, Bergströms och BÊck-ströms bÀttre roller. Personnes spelsÀtt Àr af ett rörligare slag, mera fyldt af tokroliga infall och iustiga upptÄg; hans naturell pÄminner snarare om Hedin och Olaf Poulsen. Men hvad som stÀller honom högt som konstnÀr Àr, att han dock ej stannat vid dessa pÄminnelser, han intager nu med rÀtta en lÄngt mera framskjuten plats Àn den, till hvilken hans naturliga
fallenhet ensam skulle hafva kunnat leda honom. Och det Àr ett samvetsgrannt studium, ett allvarligt intrÀngande i hvarje sÀrskild roll jÀmte en hos oss sÀllsynt mÄngsidig bildning pÄ hans lifsuppgifts mÄnga olika fÀlt, som hafva förskaffat honom dessa vÀl förtjÀnta framgÄngar. Han har vunnit förmÄgan att gifva skarpa konturer Ät sina olika figurer, att individualisera de mÀnniskor han framstÀller, och den förmÄgan har man nÀstan aldrig till skÀnks, hon mÄste uppöfvas genom arbete och studier.
Det kan finnas mÄngen teaterbesökande, för hvilken detta, att Personne i nÄgon utmÀrkande grad skulle besitta en dylik in-dividualiseringsförmÄga, Àr ett egendomligt tal. Ty det finns en stor grupp bland hans roller, i synnerhet af nÄgot Àldre datum, dÀr detta ej Àr fallet. Det Àr alla dessa farsroller, som han gifvit pÄ ett mindre omvÀxlande sÀtt, dem han spelat nÀstan i allegro furioso, med högt liggande tonfall och en viss nasalton, men först och frÀmst med en fond af godt lynne och frisk, ungdomlig dÄdlust, som ovillkorligen vÀckt vÄr sympati, om ock ej alltid vÄr odelade beundran. Men pÄ tal om dessa roller och för att ytterligare göra tydligt, hvilka det Àr jag hÀr menar, skola vi minnas, att herr Personne haft den ofantligt svÄra uppgiften sig förelagd att upptaga Svante Hedins fallande mantel, dels sÄ, att han gÄtt in i mÄnga af dennes gamla roller sÄsom t. ex. i »FjÀrilsfebern», »Gifta mannen i staden och pÄ landet», »Han Àr inte svartsjuk», »Profpilen» m. fl., dels sÄ, att han i nyare stycken utfört roller, till hvilka Hedin för ett par tiotal Är sedan skulle hafva varit sjÀlfskrifven. Bland dessa pÄminna vi om hufvudrolen i »Duvals skilsmÀssa» och hafva dÄ nÀmnt det bÀsta herr Personne inom detta rollfack utrÀttat. Det finns i hela anlÀggningen af denna roll samma spÀnstighet och smidighet, som i rent fysiskt afseende vÀcker vÄr beundran vid det högkomiska sprÄnget ur soffan i andra akten. Det var ju ej tÀnkbart annat, Àn att en ung nybörjare skulle sÀgas imitera den populÀre företrÀdaren, svÄrligen möjligt, att han ej i nÄgon mÄn skulle göra det. Men om Personne ock ej alldeles
