Ord och Bild: 1893

402

johan elg.

vanligen till en högljudd konversation, gärna med spetsiga anmärkningar om de dansande; flickorna dansa ej gärna med honom. Mången turist, som deltagit i dessa dansnöjen och tagit sig en sväng »med kullom», har blifvit förvånad öfver den lätthet och smidighet med hvilken de dansa; mången gång kan man på en bal i hufvudstaden få dansa med en dam i sidenskor, som kommer en att med saknad minnas den elastiska polkan eller den »sväfvande» valsen på Leksands brygga med en Kirsti eller Anna i smorläderskängor.

Midsommarnatten och kanske äfven någon annan vacker sommarnatt slutas dansnöjet med en promenad till »Käring-bärget», där man ser solen gå upp.

Och när solen höjer sig öfver Åsle-dens mjuka kontur, kommer skogarnes daggvåta grönska att glänsa, förgyller tegarnes växande gröda och öfvergjuter Dalälfvens buktande linie och Östervikens spegel med sitt strålande morgonljus, och när man ser och hör sig omgifven af denna kraftfulla, okonstlade ungdom, som ett jäktadt stadslif, en sjuk tids »grande nevrose» aldrig berört, då sväller det i bröstet af kärlek och hopp vid tanken på att detta är vårt land och vårt folk — om man eljes har något hjärta för sitt land och sitt folk. Och hvem har ej det, som blott lärt att känna dem?

Bönen.

Efter Lermontov.

När under lifvets lidande af sorg bekläms mitt bröst, då hviskar jag förbidande en hoppets bön till tröst.

Mitt bröst blir lättadt, vältande allt lifvets slafveri, och uti tårar smältande, jag andas åter fri.

Alfred Jensen.