Sida 235
Gamle lotsen berÀttar.
Med fem teckningar af Cakl Hedei.in.
».Ăch efter vi samlats nu pĂ„ en slump
hÀr i stugan vid vinterbrasken, sÄ nog kan vÀl jag tala om en stump, mens vi smutta pÄ kaffegasken. För jag har sett mycket, jag, ska! ni tro, och upplefvat har jag Ätskilligt, och om det kan göra er nÄgon ro, sÄ slÄr jag upp sprÄklÄdan villigt!»
SÄ började gamle lotsÄlderman, dÀr han satt bland gamla och unga; de Àldre sÄ vÀderbitna som han, och styfva i ryggen och tunga. De yngre med friska och öppna drag, sjöpröfvade, hurtiga gossar, med hÀnder, vana att raskt hugga tag i isiga linor och trossar.
Och tyst i lyssnande lag det blef nĂ€r gamle lotsfar tog ordet; â vid spiseln satt hustrun och redde dref, sen nyss hon satt pannan pĂ„ bordet. Men Ă„lderman' tog sig en styf ranson ur asken med tuggtobaken, och började sedan med sĂ€ker ton sin historia direkte pĂ„ saken:
»Jag hade nyss fyllt mina tretti Ă„r och var nybakt i lotsens klĂ€der, nĂ€r en höstkvĂ€llâjag mins den som igĂ„r! â hĂ€r bröt ut ett hiskeligt vĂ€der. I skorsten' var det ett tjut och gorm som frĂ„n gastar med mistlursröster, ni ska' tro, dĂ€r steg upp en stickande storm, som blĂ„ste direkte frĂ„n öster!
»Och hemkĂ€r var jag, för Karin och jag dĂ„ nyss hade kommit tillsamman» â hĂ€r nicka' han vĂ€nligt Ă„t gumman ett tag, som satt fryntlig vid spiselflamman; â »och duktig var hon, ni kan tro mitt ord, för skulle jag ut, sĂ„ var lĂ„ten att hon ville med, och nĂ€r jag gĂ„tt ombord, sĂ„ segla' hon ensam hem bĂ„ten.
»Nu satt vi och sprĂ„ka', och brasan sken, och grötgrytan puttra' pĂ„ hĂ€rden, men stormen utanför svepte och hven, och vĂ€rre och vĂ€rre blef fĂ€rden. »Gud tröste en hvar, som Ă€r ute i kvĂ€ll och seglar pĂ„ villande vatten», sa! Karin â â nĂ€r doft vi hörde en skrĂ€ll af ett nödskott i stormen och natten.
