Ord och Bild: 1893

I Chicago och på världsutställningen.

Af Karl af Geijerstam.

Med 8 bilder efter amatörfotografier.

Utsikten från Adminislrations-building.

min återkomst till Sverige efter en två månaders resa till Amerika blef jag ganska öfverraskad af att öfverallt hemma mötas af den frågan: »Är icke hela utställningen blott och bart humbug, om ock humbug i stor stil?» Till en del torde denna allmänt utbredda uppfattning härleda sig däraf att utställningen, när den öppnades, ännu var i ett kaotiskt tillstånd. Detta var ett obestridligt faktum, och man har allt skäl att förebrå utställningens ledande män att hafva satt för stor tilltro till den i Amerika så högt uppdrifna »snabbyggnadskonsten», om jag så får uttrycka mig. De äro dock i viss mån ursäktade däraf, att den sista vintern var ovanligt svår. De väldiga snömassor, som då hopades, förstörde genom sin tyngd flere halffärdiga byggnader, hvarigenom, äfvensom genom ständiga strejker, byggnadsarbetet betänkligt fördröjdes. När byggnaderna sedan blefvo för sent färdiga, var det naturligt, att ut-

ställarne ej skulle hinna att få det inre ordnadt till utsatt tid.

Det torde dock vara ett par andra omständigheter, som mäktigt bidraga att så väl i Sverige som annorstädes i Europa utbreda och rotfästa den föreställningen, att världsutställningen i Chicago är bara humbug. Först och främst skola vi komma i håg, att de flesta underrättelser om Amerika och dess förhållanden komma den europeiska pressen till handa genom New-York-pressen, och att New-York är gröngult af afund mot Chicago. Jag häpnade öfver den ton, hvari en sådan tidning som »New-York Herald» talade om Chicago och förhållandena vid utställningen. Den skadeglädje, som däri gaf sig luft, öfver att så mycket var ofärdigt, då det officiela öppnandet ägde rum, samt öfver att vädret och väglaget voro dåliga, då processionen skulle tåga fram, den bitterhet, hvarmed allt omtalades, och den uppenbara öfverdrift,