Sida 449
Testamentet öppnades, och kyrkoherden lÀste med lÄg, men tydlig stÀmma:
»Jag Louise Leonore Hall förklarar hÀrmed följande bestÀmmelser vara min yttersta vilja och testamente.
1. Till vÀlborna fröken Sofia Amalia Aurora Hersehielm skall utgÄ en summa af 4000 kronor, till inköp af en lifrÀnta.
2. Till min mÄngÄriga trotjÀnarinna Sara Katarina Boman skall utgÄ 800 kronor, till inköp af en lifrÀnta.
3. à terstoden af min egendom, lös och fast, penningar och penningars vÀrde, skall oafkortad tillfalla min kÀre son Georg Johannes Volter.
***stad den 28 oktober 1889.
Louise Leonore Hall.
Testamentet var bevittnadt af kyrkoherden Schröder och hans Àldste son.
Man vÄgade icke se pÄ hvarandra, nÀr lÀsningen var slutad. Fru och fröken Thulin voro mörkröda.
Begrafningen försiggick nÀsta förmiddag. Liket nedsattes i öfverstens familjegraf, tÀtt invid jÀrnvÀgsbanken. Det var en kall dag, och det blÄste en bitande vind öfver slÀtten; man hörde icke mycket af talet vid grafven, och man kom öfverens om, att kyrkoherden Schröder hade Äldrats mycket pÄ de sista Ären.
Major Arfvidsson och doktor Smith sutto i samma vagn pÄ hemvÀgen. De talade om gamla dagar, och dÄ vagnen stannade utanför det hvita huset med de gröna persiennerna och doktorn steg ur för att gÄ in till sig, skakade majoren med rörelse hans hand och sade:
â Vi ha roat oss grundligt hĂ€r i huset i yngre dar, min kĂ€ra doktor ... Det var nĂ€r gamle öfversten var i sina bĂ€sta Ă„r, och fröken Louise var ung och vacker ... En sĂ„dan skönhet har det pĂ„ min Ă€ra inte funnits hĂ€r i staden sedan dess.
Doktorn nickade instÀmmande, och majoren tillade i melankolisk ton:
â Den nuvarande regementschefen lĂ€r vara allvarligt sinnad.
â*â
Testamentet.
Efter Lermontov.
Jag gĂ€rna ville stanna kvar med dig, min bĂ€ste vĂ€n, men endast nĂ„gra korta dar af lifvet har jag Ă€n. Du inom kort skall tĂ„ga hem och hĂ€lsa dĂ„ frĂ„n mig â till hvem ? Det ej en enda finnes som mig nu mera minnes.
Men skulle nÄgon ÀndÄ bry sig om mitt öde ömt, sÄ sÀg, att jag for ovÀns bly mitt hjÀrteblod har tömt; att jag för tsaren manligt dog, att lÀkarns hela konst bedrog, och att till barndomsstrÀnder jag afskedshÀlsning sÀnder.
Jag hoppas, att min far och mor ha lagts i grafvens mull, ty annars fruktar jag och tror, de sörjde för min skull. Men lefva de, sÄ sÀg, kamrat, att jag till skrifning var för lat; att truppen mÄst marschera; att de ej vÀnta mera ...
Den tösen minnes du vĂ€l Ă€n, som jag en gĂ„ng höll kĂ€r. Hon sĂ€kert glömt mig lĂ€ngese'n, och lika godt det Ă€r. FörtĂ€lj dĂ„ om mitt lif, mitt slut förutan skoning, utan prut! Hon mĂ„ i tĂ„rar brista â de bli nog ej de sista!
Alfred Jensen.
â*â
