Ord och Bild: 1893

1 skogen.

et var en sommardag för länga sedan. Men när det var, det kan jag icke säga, och hvar det var, jag glömt — ty många

somrar

ha grönskat sedan dess, och många lögner ha vandrat öfver jorden, många eder ha brutits, många honungssöta löjen förbytts i grin, och många spadtag mylla ha kastats öfver kransbehöljda kistor.

Det var en sommardag för länge sedan. Jag låg i skogen, i den djupa skogen, och hvilade mitt öga och mitt öra från mänskovimmel och från mänskoröster.

Långt bort i fjärran susade det sakta, och fram drog vinden mellan höga tallar.

Först lät det som en hviskning uti drömmen, så lät det som en ßickas sakta tissel, och sist så starkt som jättelungors andning. Då böjdes grenar ofvanför mitt hufvud, och stammar sviktade, och barren gledo i hopar ned. Men solens strålar föllo i lika ymnighet och värmde marken, där ljung och mossa streclo med hvarandra och enarne om knappa, goda safter.

I SKOGEN. Akvarell af Anna Boberg f. Scholander. Träsnitt af Gunnar Forssell.

Högtidligt sträckte tcdlen sina grenar mot blåa rymden, som i bön försjunken, i ständig bön om sol och ljumma vindar. Men vid dess fötter hukadt låg ett stenblock och stekte lafklädd rygg i drömlös dvala se'n många tusental af år tillbaka. Och ingen af dem aktade på myggen, som dansade sin sommardans i solen, sin korta sommardans. —