Sida 404
Upsala möte.
Af Harald HjÀrne.
En tilldragelse, sÄ djupt ingripande i Sveriges öden och tillika genom sina följder af i sanning vÀrldshistorisk vikt, mÄste naturligtvis skÀrskÄdas frÄn mÄnga olika synpunkter. I dessa dagar, dÄ den ena festen till dess minne aflöser den andra, hafva ocksÄ i tal och skrift rÀtt mÄnga, sins emellan afvikande uppfattningar af dess betydelse redan hunnit komma till orda, med den teologiska lÀrdomens eller historiska forskningens apparat, med tillÀmpning Ä dagens brinnande frÄgor eller i den fridsökande uppbyggeisens tjÀnst, pÄ vers och pÄ prosa.
ĂfvervĂ€gande Ă€ro de kyrkligt fĂ€rgade uttalandena, sĂ„som med nödvĂ€ndighet följer af Ă€mnets art.
Visserligen hafva vi ej i vÄrt land, hittills Ätminstone, tillfÀlle att fÄ höra den nuvarande katolska kyrkans omdöme om denna mÀrkvÀrdiga kÀttarförsamling och dess beslut, som pÄ sin tid sÄ lifligt intresserade hennes mÄlsmÀn. Minnesfesterna skulle dock dÀrigenom oförnekligen vinna en mera historisk prÀgel. Vi skulle dÄ sÀttas i stÄnd att lefva oss in i vÄra förfÀders ÄskÄdningssÀtt för trehundra Är sedan pÄ en enklare vÀg, Àn om vi nu nödgas leta oss tillbaka till deras verklige motstÄndares tankar och öfriga andliga vapen i bibliotekens bortglömda stridsskrifter. Det lefvande ordet, uttaladt af en samtida kÀmpe för den fordom hos oss besegrade saken, skulle allra bÀst och tydligast visa oss stridens innebörd.
Men Àfven om vi gÄ miste om dylika bidrag till festminnets belysning, sÄ sakna vi ingalunda pÄminnelser dÀrom, att dÄ för tiden kÀmpades en kamp, som Ànnu i dag ej har alldeles domnat bort. Inom vÄr egen kyrka Àro meningarna, sÄdana de hafva framtrÀdt i offentliga tillkÀnnagifvanden af vÀxlande beskaffenhet, Ànnu i viss mÄn delade om hvad Upsala mötes deltagare verkligen Äsyftat och utrÀttat, Àn mer om hvad vi sjÀlfve för vÄra egna trosbehof kunna eller mÄste göra oss till godo af deras arbete. Att detta arbete i frÀmsta rummet gick ut pÄ bekÀnnelsens fastslagning och vederbörliga vÀrn, dÀrom rÄder just ej sÄ mycken tvist. Men hvilken bekÀnnelse? Var det den oförfalskade Augustana ensam, eller Àga vi rÀtt och skyldighet att dÀrunder, med eller utan omsorgsfullt formulerade förbehÄll, inbegripa Àfven den berömda »endrÀktsbok», som utgjorde ett sÄ kraftigt inlÀgg i den tyska protestantismens inbördes örlog?
