Ord och Bild: 1893

LITTERATUR

Ett namn.

Es ist unbedingt ein Zeichen von Warheitsliebe überall in der Welt das Gute zu sehen.

Goethe.

uru en man får ett stort namn, är en sak, beroende af lika många omständigheter i tid och förhållanden, som de kombinerade naturtillfälligheter, hvilka komma vissa snöbollar att växa till en lavin.

När man vet, huru stora namn ha du-kit upp och åter utsläckts i mänsklighetens historia, huruledes namn, hvilka en gång betecknade bärarne af ett storverk, nu för oss äro en tom klang, och huru andra namn, som samtiden ringaktade eller förbisåg, nu för oss äro representanter för något af det evigt goda, mänskligheten eger, då förstår man, att det är lika osäkert, att den, som bär ett stort namn, också är en stor man, som det är osäkert, att den, som bekläder ett högt ämbete, alltid duger därtill.

Likasom beskydd, pengar och gynnsamma förhållanden kunna ge en man vind i seglen och föra honom till väders, utan att han därför behöfver vara en man med framstående karaktär, så kunna vissa tidsförhållanden, vissa strömningar i samtiden, ett vältaligt partis högröstade bifall och många andra saker samverka till att göra vissa diktare och konstnärer i hög grad populära och omtalade för en kort period i historien.

Ett sådant stort och berömdt namn är det, som nu bäres af Henrik Ibsen.

Om det är svårt, ja omöjligt, att uppleta grundorsakerna till att vissa namn få en så stark klang, så är det däremot ett faktum, att ett stort namn är en amulett, som beskyddar den, hvilken bär det, mot alla vanliga mänskliga angrepp, de må vara gjorda med aldrig så ärliga vapen.

Människorna ha öfver hufvud taget ett afgjordt behof af auktoritetstro, att okritiskt tillbedja vissa afgudar och dyrka hvarje ord, som utgår från deras mun. Det är så mycket lättare att blindt ropa efter,

hvad en sådan erkänd storhet säger, än att tänka själf, och det utsätter en för så många obehagligheter, att ha en annan mening än dagens hjälte.

Hvari Henrik Ibsens storhet som diktare består, har ännu ingen upplyst oss andra om, som tvifla på denna storhet. De skriftställare, som ha gjort till sin uppgift, att tolka hvad denna storhet säger (på ett språk, som vi dock alla förstå), dessa skriftställare tala så otydligt, och motsäga sig själfva och hvarandra så, att man icke får det minsta godt af ali deras djupsinninghet.

Frågar man muntligen en af Ibsens beundrare: »Hvad finns det hos honom, som är så lärorikt och härligt?», så får man aldrig något ärligt och öppet svar. Det tycks vara en hemlighet, som de icke ha rätt att anförtro åt andra.

Gör man då några enkla, logiska anmärkningar mot både det ena och det andra i Ibsens arbeten, kunna de icke i någon punkt försvara honom eller framlägga motskäl, utan de skaka mystiskt på hufvudet och svara: »Han är i alla fall en stor man!»

Detta sätt att resonnera påminner en om Marcus Antonius' tal till romerska folket vid Cesars lik: då han framställer för folket allt det onda, som Brutus och Cassius ha gjort, slutar han hvarje beskyllning med orden: »Men Brutus och Cassius äro ärans mån!»

Och det var denna motsägelse mellan sammanräkning och resultat, som retade de slappa åhörarne så länge, att de till sist började tänka själfva och kommo till ett helt annat resultat än detta: att Brutus och Cassius voro ärans män!

Om en människa begår vissa upprörande brott, är han icke en ärans man, och om en diktare saknar de viktigaste villkoren för att vara en diktare, är han icke en stor diktare.

Nu är förhållandet verkligen det, att många af dem, som tillhöra Ibsens fanatiska menighet, måste erkänna, att han onekligen saknar de väsentliga egenskaper, som man först och främst fordrar af en diktare,