Ord och Bild: 1893

KONST.

Målningskonsten i 19:de seklet.

•^Seklet nalkas sitt slut. Historieskrifvarne ^T börja allt oftare, hvar och en inom sitt område, att sammanfatta det såsom ett helt, såsom en egen afslutad period, hvars porträtt de söka att teckna, och hvars resultat de söka att hopsummera.

Ett sådant arbete är den i stort anlagda »Geschichte der Malerei im ig:en Jahr-hundert», som författas af en bekant konsthistoriker i Tyskland, Richard Muther, och hvars lofvande början nyligen utkommit på trycket. Boken vittnar om så mycken personlig kännedom af konstverken och om så stor förtrogenhet med hithörande litteratur, den är så liflig både i tankegång och stil, så lättläst, isynnerhet för att vara tysk, och — icke minst — så rikligt illustrerad, att den måste bli en både angenäm och nyttig bekantskap att göra för hvar och en, som intresserar sig för det i sig själf så intressanta ämnet. Men just emedan anmälaren det tror, skulle han vilja vidfoga en reservation mot Muthers åskådningssätt i vissa hufvudpunkter.

Man lär känna detta på visst sätt redan af den mycket utförliga innehållsförteckningen och än bättre af de inledande kapitlen, särskildt det, som har öfverskriften »Tradition och frihet».

Konstens frihet och själfständighet, dess obundenhet af tradition — märk antitesen »tradition och frihet» — dess ursprunglighet, dess omedelbara förhållande till lifvet och naturen, dess egenskap att vara en »första-hands-konst» o. s. v. — detta är det. hufvudsakliga kriteriet för författaren på äkta konst, detta är det ■egentliga målet enligt honom för särskildt den moderna målningskonstens sekellånga sträfvan, dess egentliga program, och det är emedan den modärna konsten lyckats att segerrikt genomföra detta program, som författaren uti det sekellånga förloppet ser en enda stor sammanhängande utveckling.

Seklets måleri börjar med att vara fjätt-radt i den klassiska traditionens järnhårda band. Det befriar sig så från detta tvång blott för att ålägga sig ett nytt, i det konsten ger sig i romantikens våld.

Den modärna emancipationen börjar så

småningom i England, hvilket här likasom inom nästan alla områden är det land, som tager de första initiativen och redan på 1700-talet med Hogarth, Reynolds och Gainsborough gör de första riktigt moderna uppslagen, samt i Frankrike, som från det förgångna århundradet lyckats bevara åtminstone en solid teknik. Tyskland och de öfriga länderna följa efter. Tecknarne och karikatyristerna i England (Gillray, Cruiks-hank m. fl.) och Frankrike (Carle Vernet, Henri Monnier, Honoré Daumier m. fi.) äro de första som våga att återge fullt modärna, samtida figurer. Genremålarne följa efter, ehuru de söka mildra sin djärfhet med att inlägga i sina taflor ett starkt no-vellistiskt och anekdotmässigt drag. Det viktigaste steget till »modernism» taga landskapsmålarne i England (Turner, Crome m. fi.) — engelsmännen äro »de första som befria sig från kompositionen och ga-leri-tonen» — och i synnerhet i Frankrike (Fontainebleau-skolan, Théodore Rousseau, Corot m. fl.). De franska landskapsmålarne gingo ut i naturen för att ostörda af ali skoltradition återgifva blott hvad de själfva sågo. De sökte sig där »un endroit ecarté oti d'ëtre véridique ön eut la liberté» och skapade »le paysage intime». Och deras själsfränder bland figurmålarne med Francois Millet i spetsen följde deras exempel och skildrade verklighetstrogna figurer ur det omgifvande lifvet. Därmed var figurernas och milieuns sanning eröfrad. Därmed ock det anekdotmässiga, humoristiska, episodmässiga öfvervunnet i måleriet. Målaren var blifven målare, ingenting annat.

»Att lära känna, iakttaga, återgifva naturen utan främmande tillsats, utan afsikt var från denna stund det första, som kräfdes af målaren. Likasom samtidigt vetenskapen återvände till den analytiska ex-perimental-metoden, historieforskningen till källstudiet, och litteraturen ville samla »mänskliga dokument», så fordrade konsten, att allt konventionelt skulle bortläggas, fordrade hänsynslös sanning utan någon som hälst kompromiss. Att skildra ett stycke natur hette från denna stund att vara målare. Vetenskapen står lidelsefri och själf-lös (selbstlos) gentemot naturen för att fatta