Ord och Bild: 1893

från norrtullsgatan.

129

Kaggen vill han akta, lyfter locket sakta — hajar till smått rädd, som med brott beträdd när han ser den rena, hvita bädd.

Hvem har skådat tocket? sätter sig på locket; Svarten får ett rapp — vill en fattiglapp, må han köra, om han kan, i kapp!

Hugo Tigerschiöld.

Att dö.

Af Arne Carborg.

Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild».

I ^ enna berättelse har jag hört af en trovärdig man. Jag skrifver upp

den och låter den gå vidare.

* *

*

— Hm . . . Morbror hostade till, och det kom liksom ett löje kring munnen.

Vi sutto ute på altanen en ljum afton i skymningen och sågo ut öfver hafvet. Jag hade berättat om min bror, som drunknat därute, och jag var både blek och kall. »Hu, morbror» — jag rös till — »det måste vara otäckt... det måste vara otäckt att dö!»

— Hm ... Hm — hm! Så, du är rädd för döden.

Han såg klen ut, morbror, där han satt hopsjunken i sin hvilstol, insvept i pelsverk och filtar, oaktadt det var midt på sommaren. Han hade varit en ståtlig karl och den lefnadsgladaste herre i hela trakten; men han hade lefvat undan, påstod man, och var nu bara en skugga af sig själf. Ansiktet Ord och bild, 2:dra årg.

var gult och affallet; ögonen lågo stora och matta och gledo under ett par tunga ögonlock; öfver kinderna och hakan stod skäggstubben tät och grå, med gulnande, hvitnande fläckar.

Det var ett slaganfall, som hade brutit honom; han hade varit bunden vid sängen så godt som hela våren. Nu skulle han ligga på landet och hämta krafter; så hade han då kommit till oss. Här var han släkting och god vän; dessutom kunde det alltid vara klokt att bo hos en läkare.

Jag var hos honom jämt och ständigt; jag hade alltid tyckt om morbror. Han å sin sida hade icke heller någonting emot mig, kunde jag tro, och jag föreställde mig, att jag med mitt prat och mina historier från stallet och drängstugan hjälpte honom att fördrifva tiden. Jag var väl en pojke på femton år eller så.

Han satt oftast och teg och hörde på mig; det föll sig icke lätt för honom att tala. Han drog ofta efter andan, och han talade oklart och matt. Emel-

9