Ord och Bild: 1893

5i6

helena nyblom.

gamle mannen att kunna erkänna detta, det skulle ju betyda, att han var dum och oduglig till sitt ämbete. Det var obehagligt nog att själf upptäcka det. Andra skulle åtminstone icke veta det.

Därför berömde han högeligen de härliga färgerna och den fina teckningen i det mönster, han icke såg, och då kejsaren och hofvet kommo, gjorde de detsamma.

Enhvar af dem hade kallrysningar öfver hela kroppen. Det var så förskräckligt att få veta, att man var dum och icke passade till sitt ämbete. Men de andra skulle aldrig få aning därom.

Och när alla hade gått, efter att ha uttalat sin stora beundran öfver kejsarens nya kläder, skrattade de två väfvarne så att de höllo på att spricka!

På kröningsdagen blef därpå kejsaren iförd sitt nya intet och gick i stor procession genom alla stadens gator. Och folket ropade hurra och jublade öfver hans sköna dräkt — som ingen af dem kunde se.

Men så var där en liten gosse i mängden, som plötsligt började ropa: »Nej, men han har ju ingenting på sig!» Det ryste i kejsaren, ty han tyckte, att gossen hade rätt, men han gick ännu högtidligare hela processionen till ända.

Framtiden kommer att göra som denna lilla gosse. Den kommer att säga om Ibsens diktning: »Hvarmed var det han bländade dem? Hvad sågo de hos honom? Där fanns ju ingenting!»

Men om man säger det nu, då måste man vara beredd på, att anses vara dum eller att icke passa till sitt ämbete; — men det är lika sannt för det!

Vårt århundrade är gammalt och trött. Det är som en svag gubbe, som med konstlade medel försöker hålla lifvet uppe. Litteraturen blandar till alla slags döfvande och eggande medel för att pigga upp honom, men om sju år är han färdig, och det är en riktig lycka, när en sådan gammal utlefvad stackare går i jorden.

Litteraturen, gubbens hofbibliotekarie, har snart uttömt hela sin förmåga. Han har snart icke längre en tanke i hufvudet eller en känsla i hjärtat, — blott uppkok och omkok på gamla historier eller experiment, med de mest bizarra sammansättningar.

Det går raskt nu som alltid vid en periods upplösning. Det är endast få år se-

dan »skomakarerealismen» ansågs som det enda saliggörande. Ännu ljuda de sista bravoropen efter den, och redan äro vi på väg in i mysticismens och symbolismens allra blåaste dunster.

Smakens karriol rusar framåt landsvägen med skenande häst, och det är icke lätt att förutse, i hvilket dike vi nästa gång skola välta.

Men konsten är, gudskelof, lika odödlig som naturen. Den har i bottnen af sitt väsen en lifvets och hälsans kraft, en förmåga att kunna gå igenom alla barnsjukdomar och epidemier och pånyttfödas till nytt arbete och ny lifsglädje.

Snart står det nya århundradet upp ur vågorna med nya krafter och nya möjligheter, och i rattan tid kommer nog en människa och räddar poesien i konsten.

Nu sysselsätter sig mänskligheten med så många viktiga frågor, som först måste lösas, innan den får ro till att dikta igen. Frågan om huru människorna skola kunna existera måste bli besvarad, innan det kan bli tal om någon ny stor diktning.

Vi ha i samhället så många oförsökta krafter, och när alla dessa människor, som hittills ha arbetat för att kunna skaffa sig det sparsammaste bröd, en dag få möjlighet att lefva utan ångest, då kommer turen till andra lager i samhället att uttrycka tankar och känslor, och vi ha då att vänta en ny insats af sundare och sannare sånger och sägner, än dem, som vår blaserade civilisation nu framkrystar.

Kanske lefver ingen af oss då, men så visst som lifvet lefver, skall frälsningen en gång komma.

Helena Nyblom.

Ibsen: sista stadiet.

f Ibsens fem senaste dramatiska diktningar — från och med »Vildanden» — har som bekant ingen vunnit någon större scenisk framgång vare sig på skandinaviska eller främmande teatrar. Kritikens föregångsmän såväl ute som hemma följa honom fortfarande, eller man kan gerna säga mera än någonsin, med spändt intresse och lefvande sympati: men teaterpubliken vänder sig bort. Jag finner det ur många synpunkter särdeles naturligt. »En god pjes», skrifver Jules Lemaitre i sin