Sida 186
FrÄn utstÀllningsfÀltet i Chicago.
Af Ceci
|^yckan har velat, att jag kommit att resa till Chicago i april och fÄtt se dessa sÄ mycket omtalade byggnader under de sista dagarnes glada, arbets-friska, löftesrika stÀmning, dÄ hvarje halftimmes arbete lÀmnar de mest förvÄnande resultat. Dessa resultat voro i synnerhet förvÄnande hÀr i Chicago, tack vare det material, som anvÀndes till att uppföra eller rÀttare beklÀda byggnaderna. Det kallas »staff» och lÀr ha varit i bruk i Mexiko eller Sydamerika i öfver hundra Är. Det bestÄr af ett slags gips blandad med hampa; det gjutes i formar som gips men blir segt som trÀ, sedan det hÄrdnat, och man kan skÀra och sÄga det, ja slÄ spikar dÀrigenom. Man kan förstÄ, att det med ett sÄdant material Àr lÀtt att göra skenbara underverk, sÄ att det, som ena dagen sÄg ut som tegelvÀggen pÄ ett nytt jÀrnvÀgsskjul, nÀsta dag kunde te sig som en blÀnd-hvit klassisk kolonnad, medan en genombruten jÀrnstÀllning inför mina ögon förvandlades till en obelisk af hvit sten, omgifven af skulptur, och grupper och statyer stego upp ur jorden som pÄ ett trollslag. Det förstÄs, och man vet, att denna förtrollning hvilar pÄ tvÄ Är af oförtrutet förarbete af litet hvar, arkitekter och andra konstnÀrer, som ha med saken att göra, men stÀmningen blir dock densamma nÀr man för första gÄngen ser de mÀrkliga resultaten. Roligt Àr det ocksÄ att gÄ omkring och titta pÄ ornamenten och kolonnhalfvorna, som ligga och vÀnta pÄ att spikas upp, dÀr hamptrÄdarna sticka fram pÄ insidan. Med allt detta kan man förstÄ att denna Àrliga improvisation, lÄngt
ia WĂŠrn.
ifrĂ„n att verka som humbug, har nĂ„got obeskrifligt trefligt, friskt och konstnĂ€rligt med sig â öfverallt dĂ€r arkitekturen hĂ„llit sig till de spanska och mer eller mindre klassiska stilarterna. Ett par försök pĂ„ mindre byggnader att hĂ€rma gotik eller fransk ungrenĂ€ssans i grĂ„ eller grĂ„brun sten Ă€ro drĂ„pligt misslyckade.
Men renÀssansbyggnaderna! För min del hade jag hyst en viss fördom mot dem. Jag trodde nog, att dÀr kunde finnas mycket i skulptur och dekoration, som var bra och intressant i sitt slag, och att trÀdgÄrdsanlÀggningen skulle bli lyckad och tilltalande. Men för öfrigt kunde jag icke tro annat, Àn att det lÄg en hel del öfverdrift i det myckna talet om byggnadernas stora skönhet. Jag hade ocksÄ med afsikt afhÄllit mig frÄn att lÀsa nÄgot dÀrom och var dÀrför lyckligtvis alldeles oförberedd pÄ den stÄtliga helverkan.
Aldrig skall jag glömma första anblicken frĂ„n jĂ€rnvĂ€gen af byggnadsgruppen. Trots olikheten i omgifningen, den fula, tarfliga, stĂ€mningsfientliga amerikanska jĂ€rnvĂ€gsvagnen, de lĂ„nga raderna af halffĂ€rdiga kaserner och stora butiker, mest afsedda för trefnadslösa »bars», och alla de andra förebuden om hvad som komma skall för att göra ett besök vid utstĂ€llningen odrĂ€gligt, trots allt detta i förgrunden hade det mera som pĂ„minde om Venezia Ă€n nĂ„got annat, som jag sett â en förtrollad stad som steg upp ur hafvet med kupoler och tinnar och blĂ€ndande hvita murytor, glittrande i det klara solskenet.
NĂ€r man sedan kommer in genom
