Ord och Bild: 1893

134

arne garborg.

när man kommer närmare, blir detta stränga ansikte lugnt och mildt; och ögonen äro stora och fulla af medlidande. Hm; medlidande.

— Hm. Hm-hm! — nej; hon vill oss inte något ondt. Hon tar oss i mjuka armar och sveper oss in i dröm. En ljus, vek dröm. Så bäddar hon oss ännu djupare in i dröm ... till dess att

drömmen vänder sig och blir borta; och det ljusnar som en lättnande morgon. Det är det andra lifvet. —

Jag lutade mig öfver altanen och såg in i aftonrodnaden, till dess att skyarne därborta förvandlade sig till ansikten, stränga, allvarliga ansikten, som blefvo mildare efter hand, mildare och mildare, ju längre man såg på dem.

LITTERATUR.

— — »Där komma hundarne. Från hvart hus och hvar hydda rusar en hund fram och skäller, finnhundar, björnhundar,

stora hundar och små hundar, en grå, en annan svart, den ena ond, den andra värre; ända in på benen på mig; skälla som för betalning, gifva hals och skälla, med gnistrande ögon och skum på tänderna . . . jag känner icke fötterna jag går på. Hvart skall ger mig en stöt genom hela min nerv-väfnad, upp genom ryggen, i hjärtat, i hufvudet; jag känner håret resa sig, ansiktet styfnar kring mun vinklarne, ögonen se skuggor, det susar för öronen . . . som jagad af furier flyger jag norrut öfver fälten med hundflocken efter mig; icke en människa att se; hvad bryr bonden sig om stadsnerver ? »

Episoden är hämtad ur ett af Garborgs »Kolbotnbrev». Det är en grå februaridag; han är ensam ute på färdvägar i de ödebygder, där han för en tid tagit bostad med hustru och barn. Han har gått vilse, och det lider mot skymningen. Han öfverfalles af den förlamande rädsla, som man har kallat Pan-skräck; och så komma hundarne . . .

Det ligger i denna skildring mycket af tröttheten och sårbarheten hos en man, som allt för länge haft att kämpa mot öfvermakten; som allt för ofta sett sig omgifven af fiender, där han trott sig vara om icke bland vänner, så åtminstone ensam — och af fiender, hvilkas hätskhet han knappt nog kan fatta. Han har icke velat utmana dem; han har endast tänkt för högt om deras förmåga att smälta sanningar, som för honom icke längre voro nya. Garborg hör till dem, som i rågadt mått fått erfara,