Sida 54
44
ERNST LUNDQUIST.
af hennes hvita tÀnder och blanka bruna ögon, och Äkdonet var försvunnet bakom körsbÀrshÀcken.
Nu kommo ungherrskapet ner helt omornade, och fru Hofberg berÀttade litet för dem om Augustas underliga uppförande, hennes tydliga Àngslan att bli ensam med modern, som hon ÀndÄ var sÄ glad Ät att fÄ trÀffa.
»Hon var naturligtvis rÀdd, att gumman skulle frÄga efter hennes fÀstmanshistorier», sade fru Ida.
»Ja, det kan du ha rÀtt i.»
»Hennes goda vÀn har ju suttit pÄ hÀkte! Hon var kanske rÀdd, att modern skulle ta löfte af henne att slÄ upp med honom ...»
Det dröjde mer Àn tvÄ timmar, innan Augusta kom tillbaka, svettig, röd och varm och med de bara fötterna grÄa af landsvÀgsdam.
»Söte frun, förlÄt mig», sade hon i sin vanliga kÀcka och muntra ton. »Jag följde me far och mor Ànda till
Norrtjeping, och dÀrifrÄn hade jag ju tre fjÀrdingsvÀg att gÄ tillbaka hit.»
»Ja, ni hade naturligtvis mycket att tala om ...»
»Det var inte för det jag följde med sÄ lÄngt; men si jag tordes inte slÀppe di gamle, förr'n ja visste, att di va utanför sockna.. . jag var rÀdd di kunde möta nÄn bekant och fÄ höre nÄge prat om Oskar... men nu Àr jag dÄ lugn för det. Lifvadt va de te trÀffe dom, och tack, söte frun, för ho va sÄ snÀller ve dom och bjö dom pÄ kaffe. Men tÀnk, hvad Oskar ska bli stor-ögder pÄ dansen i kvÀll, dÄ jag tÄler om för'n, att jag har vatt i Norrtjeping!»
DÀrmed trafvade hon i vÀg bortÄt sandgÄngen med flaxande hÄrtestar och kjolen guppande om de dammiga fotsulorna, och strax dÀrpÄ hörde man henne sjunga med full hals inifrÄn vedboden:
»PÄ blomsterklÀdd kulle satt Hjalmar och kvad . .
KONST.
Vincent Stoltenberg-Lerche.
T
Tönsberg var den lugnaste vrĂ„ man kunde tĂ€nka sig â â- skrifver V. St. Lerche. »Det var en liten stad vid Ă€ndan af Töns-bergfjorden med gul- och grönmĂ„lade trĂ€hus, med smĂ„ ansprĂ„kslösa bodar och smĂ„ rundmagade gamla sjömĂ€n, som dragit sig tillbaka frĂ„n det vĂ„ta elementet och sutto hĂ€r pĂ„ sina gamla dagar och sĂ„lde kaffe och bom-ullslĂ€rft och tuggtobak och sullĂ€der och
brÀnvin till stadens invÄnare och grann-nejdens bönder.» I denna »milieu» sÄg Vincent Lerche dagen den 5 sept. 1837. Fadern var skeppsredare, hemmet förmöget. Sonen borde alltsÄ studera.
Han begynte i hemstaden, sĂ„ godt det lĂ€t sig göra, men hade bĂ€ttre öga för Per VĂ€ktare och Anna Korfmadam och andra pittoreska ansigten, Ă€n för skolans »börne-lĂ€rdom», och lekte med friskt mod, fastĂ€n han som en liten spinkig pojke fick vara tysk â hvilken skulle ha stryk â nĂ€r de större och starkare pojkarne voro danskar; sĂ„ lekte nĂ€mligen pojkarne i Tönsberg krig den tiden Lerche var en tolfĂ„ring. »MĂ„-