Ord och Bild: 1893

I vildmarker.

Öfver skogen vä/ver solnedgången fina slöjor af sitt röda gull, ljumma vindar sjunga aftonsången, och af mättad doft är luften full.

Sommargröna stigarne vi vandra, draga djupt i skymningsdunklet in, vara blickar söka varmt hvarandra, kärligt lägger du din arm i min.

Och när vi sä långt från bygdén hinna, att ej lifvets larm oss längre når, frida hviloställen lätt vi finna mellan branta stup och vilda snår.

Tufvorna omkring oss lysa röda af den smultronskörd, som mognat först rödare dock dina läppar glöda, när de släcka mina läppars törst.

Tjärnen speglar mellan furor höga himlen, som i aftonskyar blödt — varmare dock speglas af ditt öga rosig himmel, som vår lycka födt.

Genom våra sinnen mäktigt strömmar vilda nejdens underliga ro, och inom oss vakna gamla drömmar, gamla sagor börja vi att tro.

Jag är ungersvennen, som har dragit dristigt i den trolska skogen in, du är huldran, som hans sinne tagit och för lifvet honom gjort till din.

E. N. Söderberg.

Evig framtid.

^ag drömde, att min ålderdom jag nått och såg min lefnadsdag mot väster stupa, min kind var vissnad, och mitt hår var grått, och öfver pannan drogo faror djupa.

Och du, mitt hjärtas älskling, var ej mer en strålande och ungdomsfager kvinna, du hade sett din sommarsol gå ner och vemodsbleka vintersolen rinna.

Men kärleken, som gjorde oss till ett i den förgångna vårens ljusa dagar och blef den samma under ljuft och ledt, den lydde ej förgänglighetens lagar.

Väl gick vår längtan till den fjärran hamn, där tidens stormupprörda vågor lugnas, väl önskade vi sjunka i den famn, där med en evig ro de trötte hugnas.

Men i vår bidan låg ej dödens ve, ty inom oss vi buro en förhoppning att i de drömda verldarne få se vår kärlek gå i ny och högre knoppning.

Därför jag kysste dig med samma glöd som i vår ungdomskärleks första timma, då vi, förenade för lif och död, en solljus framtid sågo mot oss glimma.

E. N. Söderberg.