Sida 441
Fröken Hall.
Af Hjalmar Söderberg.
I.
Det gamla hvita tvĂ„vĂ„ningshuset i vĂ€stra allĂ©en â med det höga, starkt sluttande taket och de gröna persiennerna â kallades Ă€nnu allt jĂ€mt »öfverste Halls gĂ„rd», oaktadt fulla tio Ă„r förflutit sedan öfversten gick ur tiden. I de smĂ„ samhĂ€llena gör man sig ingen brĂ„dska med att glömma. Det kunde ocksĂ„ hĂ€nda, dĂ„ man i ett sĂ€llskap diskuterade stadens skönheter, att nĂ„gon gammal kavaljer med en rest af entusiasm frĂ„n unga dagar stack in namnet Louise Hall, öfverstens dotter och enda barn. Hon rĂ€knade sina fyrtiofem Ă„r, och hennes hĂ„r var hvitt som snö; tidigt grĂ„nadt hĂ„r var ett slĂ€ktdrag i familjen. Hon bebodde nu öfre vĂ„ningen af det hvita huset, ensam med en gammal slĂ€kting och en trotjĂ€narinna; bottenvĂ„ningen var uthyrd Ă„t en Ă€ldre lĂ€kare och barnlös Ă€nkling, doktor Smith, som i det nĂ€rmaste upphört med sin praktik.
Ăfverstens hus hade för tjugu, trettio Ă„r sedan varit en af brĂ€nnpunkterna för stadens sĂ€llskapslif. Den tiden förstod man Ă€nnu konsten att roa sig; baler, slĂ€dpartier och ridturer aflöste hvarandra Ă„ret om. Det var i de glada tiderna; stadens glansperiod, brukade doktor Smith sĂ€ga.
Det hade skett mÄnga förÀndringar sedan dess. Man hade dragit jÀrnvÀg lÀngs med vÀstra alléen, midt igenom parken och lÄtit den klyfva den gamla kyrkogÄrden midt itu. Anghvisslor skuro genom luften; fabriker larmade, maskiner bultade och stönade, och ÀndÄ . . . Alla voro ense om att det blifvit tyst och dödt i staden. Kapitalen hade vexlat Àgare. De gamla förmögenheterna hade skingrats; medan man bonade golfven i sina danssalar, hÀngde KiÞrboes djurstycken och Marcus Larssons mariner pÄ vÀggarne och fyllde sina kÀllare med gammalt rhenvin, rann den gula metallen bort mellan fingrarne som lös sand. De nya penningmÀnnen, matadorerna frÄn i gÄr, hade hufvudena alltför öfverfyllda af siffror och affÀrskombinationer för att kunna dyrka den glada vetenskapen med andakt. Man Ät godt och drack mycket pÄ deras middagar; men om det efter kaffet och likörerna spelades upp till dans, kunde det hÀnda att dansörernas kÀrntrupp, de unga militÀrerna, redan i tysthet deserterat till Frimurarelogens schweizeri. GlÀdjen hade icke hunnit göra sig hemmastadd bland de nya paradmöblerna i vÄningar, som Ànnu luktade af nytt trÀvirke och fÀrsk oljefÀrg.
â â DĂ„ staden hade sin glansperiod,
