Ord och Bild: 1893

Inkognito.

Ströftåg i Smalands obygder af W.

/"N n blygrå novemberhimmel låg tyn-gande öfver oss. Den ena dagen följde den andra, mörkare och kortare. Landet erbjöd just vid denna tid ytterst få resurser.

Elisabet var på ett längre besök hos mig, och vi kastade oss öfver än det ena, än det andra för att motarbeta novemberstämningens gråkalla inflytande, men intet befanns tillfyllestgörande.

Att klaga vår nöd för Edvard var lönlöst. Han gick nöjd och belåten till sina dagliga sysslor och förklarade lugnt, att arbetet höll kuraget uppe.

Ja, godt och väl. Men när icke vårt arbete tillfredsställde oss? När vi ej voro hågade att måla eller sy julklappar eller gå i köket? Vi äro ju båda stämningsmänniskor, som ej alltid kunna uthärda med detta vanliga konglomerat af småsysselsättningar.

Hvardagslifvet låg kort sagdt icke för oss just nu.

Min käre Edvard, som ju alltid är förträfflig, irriterade mig litet genom detta orubbliga lugn. Han ville eller kunde icke alis förstä oss. Han föreslog nog nöjen, men det var ej det — det var äfventyret, som låg i luften.

Så beslöto vi då, att, kosta hvad det ville, så skulle vi finna ut något, som kunde rubba hans lugn. Men hvad?

Gåtans lösning kom så godt som af sig själf redan samma eftermiddag, då jag som vanligt om torsdagarna hade symöte med gårdens gummor.

Denna kväll liksom mången gång förut, utspunno sig lifliga samtal och diskussioner mellan gummorna angående ali världens ting.

Ehuru jag nog smickrar mig med att ha vunnit deras förtroende till en viss grad, känner jag dock tyvärr, att min närvaro medför en slags förkonstling inom kretsen.

Det slog mig särskildt denna kväll, att jag ej förstod dessa torpar- och statar-hustrur, att de kände, tänkte och talade annorlunda än jag, att, hur gärna jag än ville det, jag aldrig skulle kunna vara säker på att i botten känna någon af dem. Måhända skulle jag någon gång inbilla mig det och därefter märka, att personen i fråga kanske omedvetet spelat komedi för öfverklasspersonen.

Sedan gummorna gått, talade jag ganska nedstämd med Elisabet härom. Hon satt tyst en stund, men plötsligt blixtrade det till i hennes mörka ögon.

— Vi resa till Östergötland och taga plats som pigor! Då kunna vi lära känna det svenska folket på det rätta sättet!

Jag får lof att säga, att hur stor min