Sida 73
Falken.
Af Per Hallström.
Renauds ögon togo fÀrg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen; lysande, smÀltande guld, nÀr solskenet svepte öfver hans hÄr och strÀckta hals; gnistrande i vidgade och krympta flammor, nÀr de spejade öfver fÀlten med blÄ dimma mot morgonrodnaden sneda ljus och hararnas prassel i snÄren och skrÀmda fÄglar pÄ gungande kvistar.
En lat och stolt blick, reflex af för-gylldt stÄl pÄ hvilande dolkfÀste, af lyckoslant pÄ zigenarflickans brunabröst; lat och stolt var ocksÄ rytmen i hans nakna fötters gÄng, eller armarnas linie, nÀr han lade sig rak i hettan med hÀnderna under nacken och hörde hornen jubla pÄ afstÄnd och marken darra för jÀgarnes ridt.
Men, nĂ€r det sĂ„ blef tyst â en underlig spĂ€nd tystnad, liksom strĂ€ckt ut i ett spetsigt hvalf af orörlig vĂ€ntan med tvenne svarta, krympande flĂ€ckar, som stego i kretsar högst uppe, â dĂ„ vĂ€nde Renaud sig ditĂ„t, lutad pĂ„ armbĂ„gen, med ögonen stora och lĂ€pparna halfslutna, och nĂ€r punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den andra skarp som ett spjut stĂ€ndigt öfver, och den blĂ„a luften Ă„ter klang af röster, och ryttarne sprĂ€ngde fram att se falk och hĂ€ger sluta sin
strid, dÄ sprang gossen nÀra, och han skrek af fröjd, nÀr falken lyftes, Ànnu darrande af ifver, pÄ sin herres handske, med vingarna hÀngande och ögonen blinda under hufvan.
Ofta följde han med till sire Enguer-rands bakgÄrd och sÄg falkenerarne bada jaktfÄglarnas gula fötter i metallskÄlar och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt mÀrkta klÀde, och smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot vÄrdarens axel.
Och Renaud skulle gÀrna gifvit tio Är af sitt lif eller en af sina tio fingrar för att fÄ hÄlla dem sÄ, de stolta, tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst, de voro Àdla, de hade hvar sin handske, sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster pÄ, hvar sin sÀrskilda föda, och man talade med dem pÄ ett sÀllsamt, Älderdomligt sprÄk med snirklad etikett. Renaud nÀstan rodnade, nÀr han mötte deras stora ögon med likgiltig, lÀttjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem med milanesiska silfverbjÀllror om foten och en blick af trött förakt och hjÀltesagors gula sol.
De unga fÄglarna, som Ànnu skÀlfde af raseri öfver fÄngenskapen och under
