Sida 292
!.s8
mormor generalskan.
â Du Ă€r klok du, som kan hitta pĂ„'t! Hos oss, far lille, gör kommunen ingenting annat gemensamt, Ă€n super. HĂ€rom dagen söpo vi upp generalskans egendom. Det, mĂ„ du tro, gjorde hela miren â gemensamt!
â Hur sĂ„? Söp upp generalskans egendom? â
â Ja, pĂ„ det hĂ€r viset hĂ€ngde det ihop: hon lĂ€mnade inga slĂ€ktingar efter sig, ser du â och hennes egendom öfvergick till miren. Hvad skulle man dĂ„ göra med den? Nu ha de supit upp den. Och pĂ„ min krog ha de gjort det.
âĄ
Slufad lek
Jff/n Àlskade, allredan de förgÄtt,
det ljusa svÀrmeriets veckor, och under skÀmt och spratt förbi vi nÄtt de trygga, allbefarna strÀckor, dur gadd ej tÄr och ingen lÄga brÀnns i Àngderna vid kÀrleksrikets grÀns.
Vi lekt till slut vÄrt kÀrleksglams april. För evigt stÀngd stÄr gyllne grinden, som hör dess solskenskrönta lustgÄrd till, och tungt pÄ gÄngarne strör vinden det hagtornshÀckcns hvita blomsterfÄng, som var den unga vÄrens kÀrlekssÄng.
VÄrt skÀmt Àr dödt, dödt skrattet pÀ vÄr lÀpp. Vi stirra stelt och skrÀmdt mot natten, och luften brÀnns som i en ökenstepp. Snart stÄ vi vid de vreda vatten, pÄ hvilka ödet styra skall vÄr fÀrd hÀn mot passionens aftonröda vÀrld.
Min Àlskade, vÀnd ej tillbalis din blick! Ren engeln med sitt svÀrd, som brinner, det Edén stÀngt, dÀr nyss du leka fick, ej ÄtervÀndo mer du finner. Vi mÄste vidare mot okÀnd trakt, sÄ bjuder i vÄrt blod en dunkel makt.
Se, stormen sliter videts vissna blad,
och hemskt slÄr vÄgens skum mot stranden.
Min Àlskade, vi mÄste dock Ästad,
vi mÄste till de röda landen,
med högre glöd och hetsigare must
med okÀnd grÄt och obepröfvad lust.
Nu skjuter jag vÄr bÄt frÄn land, mitt barn,
den obetÀnkta lekens snÀcka!
FÄ se. hur det stÄr bi vÄrt leksaksflarn,
nÀr böljorna mot bogen brÀcka,
men ut vi mÄste, ut pÄ dunkla djup,
om ock den brister, kÀrlekslyckans slup.
Oscar Levertin.
