Sida 611
Ill. Oscar Keen 93 RIMFROST
Vi gingo under tystnad ett slag och tvÄ i parken, det fallit snö om natten, som milsvidt tÀckte marken.
Ăn dallrade i luften ett fĂ„ng af hvita flingor, och trĂ€dens grenar glĂ€nste likt dragna spjut och klingor.
Och i den bleka dagern sof allt liksom förtrolladt â ett sagoslott i silfver, af rimfrost öfversĂ„lladt.
Och i den hvita parken, som dödens tystnad famnar, vi sjÀlfva ljudlöst skredo likt bleka andehamnar.
Och i kristallskÄl rÀcktes oss glömskans dryck af döden, som svepte mjukt en slöja kring svunna mÀnskoöden.
Vi tyckte i en drömsyn, som höll oss bÄda fÄngna, som hörde vi till slÀkten för lÀnge se'n förgÄngna.
NÀr vintersolens skimmer smalt stilla hÀn vid randen, vi gledo bort frÄn lifvet, som böljan flyr frÄn stranden.
I dödens hvita salar vi gingo under tystnad. I vÄra hjÀrtan slocknad var hvarje jordisk lystnad.
Hvar lidelse, som hÀrjat, var brunnen ned och kallnad, vÄr kÀnslas sÄng förtonad, vÄrt hjÀrtas lÄga falnad.
Omkring oss dödens salar i deras bleka fÀgring och lÄngt i fjÀrran lifvet liksom en slocknad hÀgring.
Albert EhrensvÀrd.
