Ord och Bild: 1893

DIKTER.

275

Kyrkan, som står upp ur gula säden, hvit, med solens sista skimmer på, luften, som sig gjuter in bland träden, ren och spänstig och så mättadt blå;

Aftonstjärnan, som där uppe flammar, lika tindrande och lika klar som då henne från min moders kammar tjust jag såg i forna sälla dar!

Ägde makt jag sedan att befalla dessa ljud, som stunden till mig bär, skulle jag dem konstfullt sammankalla till en enda underbar konsert . . .

Kvällens hvisk, så fullt af hemlig tjusning, böljans serenad för strandens al, elegin i vindens stilla susning, skogens sakta bäfvande koral;

Trastens glam, som stundom, oförvägen, tager sina visor i falsett, och tordyfvelns döfva surr vid vägen liksom ängknarrns sträfva klarinett — —

Kväll, en gång min minnesskatt, du rika, hvad åt dig att gifva har väl jagi här, för målning och musik tillika, blott en fattig vers som hyllning tag!

LITTERATUR.

Lars Wivallius.

Henrik Schück. Lars Wivallius. I. Biografi.

en gamle svenske renässanspoeten och äfventyraren Lars Wivallius har på de senaste åren åtnjutit en formlig återupp-ståndelse. Efter att i långliga tider äfven för de lärda hafva varit blott ett namn, instucket bland tusen andra, som ej väckt några särskilda idéförbindelser hvarken om ett intressant lif eller en fängslande diktning, har han, alltsedan ett par forskare 1880 begynte framlägga nya drag till hans lefnadsteckning, lockat och dragit som ett gammalt porträtt, på hvilket man under öfvermålning och fernissa anade en karaktäristisk profil och ett själfullt ansikte. Schück insatte honom i sin litteraturhistoria definitivt i själfva det poetiska hedersrummet bland skalderna före Stjernhjelm, och det torde hafva varit de vackra och varmt skrifna sidorna i hans verk, som gifvit Bååth tanken till hans i julas utkomna poetiska behandling af den egendomlige vagabondens sorglustiga äktenskapshistoria. I dessa da-

gar har nu slutligen professor Schück utgifvit en vidlyftig biografi öfver Wivallius. Den kommer att efterföljas af en kritisk upplaga af hans dikter, så mycket mer behöflig, som det stora flertalet af hans poem antingen ännu blott föreligga i manuskript eller äro illa tryckta. Om en värdering af Wivallii skaldskap sålunda tills vidare måste uppskjutas, stå hans lif och personlighet — och det är dock de, som först och sist kunna intressera en större läsekrets — redan nu i den klaraste dager — tack vare Schücks på en gång så sakrika och så skarpsinniga framställning.

Låtom oss då först så godt som sist begynna med, att någon »Ehrenrettung» i ordets vanliga bemärkelse är ingalunda denna bok. Lars Wivallius' gestalt blir efter det dokumenternas eldprof, som Schück har låtit honom genomgå, långt mindre heroisk och sympatisk, än författaren själf en gång torde hafva trott. Det gamla, öfvermålade porträttet har visat sig framställa en per-sonnage, som är långt mindre en intagande äfventyrare med renässansens heta blod och vilda sinne än en seg och fiffig uppkomling, som med näbb och klor vill kämpa sig upp