Ord och Bild: 1893

011 arabernas uppror i öfre kongo.

175

mig nämligen allvarliga farhågor. Det oaktadt begaf sig Bodson, åtföljd af ett tiotal män och två nyamparas (förmän för zan-zibariterna) in i byn, lämnande mig befälet öfver vår lilla trupp. Det var öfverenskom-met oss emellan, att om revolverskott började smälla, skulle jag genast attackera byn.

Tio minuter hade knappast förflutit, förr än jag hörde flera revolverskott, omedelbart följda af böss-skott. Jag anföll genast byn. Femtio steg från palissaden mottogos vi af en ganska väl riktad eld, som kom mina män att för ett ögonblick stanna.

Denna tvekan var för öfrigt helt naturlig, ty det var omöjligt att se fienden genom de täta häckar, som dolde honom. Det var nödvändigt att själf gripa in, och kastande mig framför mina män hade jag den tillfredsställelsen att se dem alla följa mig genom de slingrande små gatorna, som skilde hyddorna åt.

Skottväxlingen pågick ännu, när jag med några af mina soldater kom fram till torget, från hvilket några infödingar i detsamma flydde. Ack, där bredvid en tembé (soltak) ligger min stackars vän stönande, svårt sårad af en kula i högra sidan. Bredvid honom ligger Msiri, dödskjuten af flera revolverskott. Ett stycke därifrån ligger kroppen af en bland Msiris släktingar, nära dem jämra sig en af våra soldater och en nyam-para, båda sårade.

Jag vände mig till nyamparan, som var i stånd att tala, och han lämnade mig följande beskrifning: Då Bodson kom in i byn, fördes han och eskorten till torget. Där framför tembén satt Msiri, omgifven af omkring tre hundra trogna, nästan alla beväpnade med bössor. Kapten Bodson föreslår nu Msiri att följa med till lägret för att där träffa kapten Stairs, tilläggande, att intet ondt skulle vederfaras honom. Nu skulle Msiri hafva rest sig upp och gjort en hotande rörelse med sin sabel. Bodson, som såg sig hotad, skjuter fyra revolverskott på Msiri, som, då han föll, fick ytterligare två skott af nyamparan. I samma ögonblick träffas Bodson af ett skott från en af Msiris chefer, han störtar till marken, och striden börjar.

Jag (Bonchamps) befann mig alltså nu på byns torg och ville å ena sidan ej öfvergifva min kamrat som led svårt, å andra sidan åter fruktade jag hvarje ögonblick att blifva omringad af infödingarne. Efter en

kvarts timme lyckades det mig att hopsamla bortåt en tredjedel af mina män, återstoden plundrade eller sköt pä måfå efter den nu flyende fienden. Jag organiserade genast truppen samt sände en rapport öfver situationen till Stairs. Vid half 3-tiden anlände förstärkning från Stairs samt läkaren.

Sedan allt blifvit lugnt, återvände vi till lägret, bärande den stackars Bodson i en hängmatta.

Då kapten Bodson återsåg Stairs, sade han:

»Det är snart slut med mig, men säg till mina landsmän, att jag dör, Gud vare lof, ej förgäfves — jag har befriat detta vackra land och Afrika från en af dess grymmaste tyranner.» Kl. 8 på aftonen samma dag dog Bodson.

Efter Msiris död förändrades snart situationen i landet till det bättre. Stairs tog ledningen om hand, gjorde ett snart slut på det inbördes kriget, tillsatte underchefer, på hvilka han kunde lita, vidtog åtgärder för att göra ett slut på hungersnöden och gjorde Kongostatens herravälde erkändt öfver hela landet.

Den 4 februari 1892 lämnade Stairs Katanga och anträdde återfärden mot kusten. Han tog vägen öfver Tanga-nikas södra ända till Nyassa-sjön, som han följde söderut till dess utlopp, Shire-floden, så fortsatte han utefter denna och Zambezi till kusten, som uppnåddes vid Vicenti — Zambezi-flodens delta — den 3 juni. Här, efter återkomsten till civilisationen, inträffade den sorgliga händelsen, att kapten Stairs dukade under för ett feberanfall och dog fem da-

o

gar senare. Återstoden af expeditionen fördes af Bonchamps till Zanzibar, där den upplöstes.

Vi komma nu till Delcommunes expedition. Dess befälhafvare, A. Delcom-mune, är belgisk köpman med mångårig erfarenhet från Afrika. Hans närmaste man i befälet var vår landsman, kaptenen vid Uplands regemente C. Hå-