Ord och Bild: 1893

I 82

p. möller.

jag, hvars hjärta dock är härdadt mot rörelser.

Hvilken skillnad att se sina män falla i en ärlig strid, då skotten smälla och hjärtat klappar af ifver — man skänker den på ärans fält fallne ett saknadens deltagande — och man fortsätter. Men att se dem digna ned utefter vägkanten, utmärglade och med insjunkna ögon, framstönande: »Herre, jag dör af hunger!» — och då denna scen upprepas fem, tio, femton gånger hvarje dag, måste man hafva hjärtat förhärdadt för att ej förgås af medlidande vid åsynen af dessa stackars människor, som. varit våra trogna följeslagare, som delat våra lidanden och faror, och som nu måste lämnas att utan hjälp omkomma —. — Ah! om det är sannt, att afrikaresandens lif stundom har sina behag, sina stunder af berättigad stolthet, då han tågar in i spetsen för en hand full män i hittills ej sedda länder, upptäcker okända folkslag och riktar vetenskapen, — så å andra sidan huru ofta, och ännu oftare — hvilka själsmarter, hvilka förfärliga missräkningar, och hvilka ögonblick af gräslig ångest!

'Att vilja är att kunna', säger man. I Afrika är detta ej sannt, ty i Ivatanga har jag, tro mig, velat, kraftigt velat, men jag har ej kunnat!»

Trots allt rycker emellertid expeditionen framåt söder om elfte breddgraden, svänger där åt väster för att ånyo träffa på Lualaba och undersöka dess farbarhet. Vid Lualaba stannade expeditionen öfver två månader för att tillverka kanoter, med hvilka man ämnade söka gå utför floden. Det blef emellertid en ny missräkning — efter allt detta arbete och denna omsorg befanns floden efter en kort färd uppfylld af kata-rakter och omöjlig att längre befara. Ställningen var värre än någonsin, ex-

peditionen hade smält ihop till mindre än en tredjedel — och af dessa voro tre fjärdedelar urstånd att göra någon nytta. Folket började nu dessertera. Haussa-soldaterna (från Haussa vid Niger) försvunno den ene efter den andre och med dem våra gevär. Vi återsågo dem aldrig. De föredrogo att blifva gjorda till slafvar, att säljas, dödas, att uppätas, allt hellre än att lida denna gräsliga hunger. Utan att säga ett ord, utan att skaffa sig en förebråelse eller bestraffning till förevändning gingo de bort under natten, och man såg dem aldrig mer.

Det var en förskräcklig situation, något måste göras. — Delcommune beslöt då att lämna floden, som det för öfrigt var omöjligt att följa längre. Han marscherade istället öster ut mot Bunkeia, dit han framkom för andra gången den 8 Juni 1892. Expeditionen framkom i ett sorgligt tillstånd och reducerad till endast 80 soldater.

De händelser, som under Delcom-munes frånvaro inträffat i Bunkeia, Msi-ris död och expeditionen Stairs öden, äro redan omtalade. En ny expedition under kapten Bia hade äfven under tiden besökt Bunkeia; allt detta var nyheter för Delcommune. Han stannade hären månad, marscherade så öfver sjön Moero till Tanganika, som uppnåddes vid stationen Rumbi, hvilken stod under kapten Jouberts befäl, den 20 Augusti. Några mil norr om Rumbi vid Tanganika ligger det af kardinal Lavigérie bildade antislaviska sällskapets station, Albert-ville, under befäl af kapten Jacques. Han har åtagit sig en svår och otacksam mission: att hindra den arabiska slafhandeln. Detta företag, enligt vår åsikt f. n. outförbart, betraktas helt naturligt af araberna som en åt dem kastad stridshandske, och blef äfven en af