Sida 254
Teater. En återblick på säsongen. Gästspelen. Af Emil Grandinson. Med sex porträtt
Vendela Andersson-Sörensen som Zephyrine i »Diamantkorset».
tar sig ej om naturlighet i talet genom att försumma att skola sin stämma, så att han behärskar nyanserna och öfvergångarna och ökar omfånget. Han studerar sin konst så att den största fart och kraft aldrig bli rusning, det högsta patos i deklamationen aldrig blir skrik. Det har ej varit meningen att här ingå på någon granskning af den ene eller den andre artistens spelsätt, men se vi efter hvad som skiljer våra i så många afseenden framstående sceniska artister från den konst, för hvilken, trots olikheterna för resten, t. ex. d’Andrade och Almlöf, hvar och en på sitt sätt, äro representanter, så är det just denna allsidighet i arbetet, som tryter oss här hemma för närvarande. Våra skådespelare hafva sina goda, ja stora sidor, gifva prof på första klassens konst i den ena eller andra rollen eller akten eller scenen, — men få äro de, som behärska sina medel med suverän teknik, som hafva nog elasticitet i uppfattningen för att röra sig ogeneradt på olika fält. Den dramatiska konsten är så oändligt rik på detaljer, på facer; af en konstnär fordra vi detta jämna studium öfver hela linien, och vi fordra äfven att detta studium skall hafva hunnit så långt, att dess frukter märkas i säkerhet och naturlighet, men af studiet själft platt intet förnimmes.
Emil Grandison.
Källa: Project Runeberg ·