Ord och Bild: 1893

som hans svenska lärjunge, om än i långt ringare omfattning, skulle komma att följa. Vidare var det vanligt vid denna tid, att Luther gång efter annan författade teser, på hvars försvarande hans lärjungar sedan, ofta biträdda af honom själf, fingo pröfva sina krafter vid offentligt anordnade akademiska disputationer. I dessa teser brukade Luther draga i härnad mot skolastikens vrångbilder af kristlig teologi och särskildt mot medeltidens älsklingsfilosof Aristoteles, hvarigenom han, likasom genom sin anslutning till kyrkofadren Augustinus och till aposteln Paulus, öppnade nya banor för det teologiska forskningsarbetet. Vi veta icke — alla uppgifter härom saknas — huruvida äfven Olavus någon gång fått sig anförtrodt att sålunda försvara af Luther uppsatta teser; men vi kunna taga för gifvet, att de lärospån, han under vare sig deltagandet i eller åhörandet af dessa disputationer inhämtade, icke blefvo för honom utan gagn, då han sedan i hemlandet uppfordrades att äfven på detta sätt gå i elden för den för honom och hans mästare gemensamma evangeliska tron. Då nu till allt detta slutligen lägges den säkerligen icke minst fruktbringande personliga beröringen med Luther äfvensom samvaron med andra af reformationens ande besjälade män, en Carlstadt, en Melanchthon m. fl., samt bevittnandet af de 95 tesernas offentliga uppspikande den 31 oktober 1517 och af den vidtgående rörelse, som däraf uppkom, och som gaf sig mångskiftande uttryck både i tal och skrift och handling, så kunna vi väl på goda grunder antaga, att vistelsen i Luthers stad kom att utöfva ett bestämmande inflytande på Olavus’ hela framtida riktning och verksamhet. Här under det omedelbara intrycket af wittenbergsmästarens mäktige ande fick den unge örebrosonen mottaga eldsdopet för sitt blifvande reformatoriska värf bland sina landsmän.

Efter sin hemkomst till Sverige blef Olavus anställd såsom kansler hos den unionistiskt sinnade biskop Matthias i Strängnäs, hvilken befattning han innehade till biskopens död i Stockholms blodbad (8 nov. 1520). Kort dessförinnan hade han ock af sin biskop ordinerats till diakonus. Under kanslerstiden erbjöds honom icke mycket tillfälle till fortsatta teologiska studier, men så mycket mera till politiska iakttagelser och orientering i fosterlandets historia. Såsom åsyna vittne, enär han följde sin biskop till Stockholm, har han längre fram beskrifvit Stockholms blodbad i den krönika, i hvilken han äfven skulle göra sig till godo sina redan nu bedrifna forskningar i äldre dagars häfdeböcker. Från Stockholm återvände han snart till sin stiftstad igen, och här begynner nu det första skedet af Olavus’ verksamhet i reformatorisk riktning.

Likasom mästaren i Wittenberg begynte äfven Olavus det andliga såningsarbetet genom föreläsningar öfver de bibliska böckerna och genom predikningar i evangelisk anda. Både de ena och de andra vunno snart allt mera anklang, och efter hand slöt sig en krets företrädesvis yngre »Strengnenses» kring den frimodige och entusiastiske läraren. Den nya uppfattning, som här gjorde sig gällande, var i allt väsentligt en återspegling af de nya ideer, som uttalats af den tyske reformatorn. Till dem, som vunnos för de kyrkliga reformsträfvandena, räknades ock snart den redan till mogen ålder komne dåvarande arkidiakonus i Strängnäs, Laurentius Andreæ, hvilken under biskopsledigheten förestod stiftsstyrelsen och sedan allt framgent förblef Olavus’ inflytelserike gynnare och trogna stöd