Ord och Bild: 1893

upsala domkyrka.

343

saknades reliefen) och helgonfigurer i nischer å hängtornens krön. I portalens sidonischer synas stöder hafva saknats redan från äldre tider, likasom ock reliefer i södra och norra portalernas stora bågfält ofvanför dörrarne.

I denna form stod Upsala domkyrka på sitt sätt ännu en gång färdig, ehuru med en stark stilblandning i de öfre delarne af det yttre. I det inre var hon också förändrad, men var försedd med -en utstyrsel, i historiskt hänseende ytterst dyrbar. Hit hörde alla grafmonumenten från äldre och senare tid, särskildt från stormaktstiden; hit hörde altaret med »en mycket konstig och i trå utarbetad altartafla, som innehöll vårs Herras Jesu Christi födelses och pinos historia» (Pering-skiöld); hit hörde ock alla minnen efter Erik den helige, hans högst dyrbara och i konstnärligt hänseende märkliga relikskrin, »S. Eriks tafla», återgifven af Pe-ringskiöld, »S. Eriks banér», m. m. Därjämte må erinras därom, att å de med kuriösa medeltidsreliefer prydda kragste-narne bakpå pelarne i koromgången stodo bilder af heliga män, hvilka bilder ännu funnos kvar vid konung Karl X:s kröning 1654 (enl. ett kopparstick i Pufen-dorfs bok »De rebus a Carolo Gustavo gestis»), under det att kyrkans äldre, från medeltiden härstammande utstyrsel med målning var undanröjd 1650, då hon i det inre hvitmenades, enligt en gammal inskrift, som lydde: »Anno 1650, Oeco-nomo Erico Munch, dealbatum est hoc templum». Slutligen skall tilläggas, att kyrkan den tiden icke hade sina ringklockor i något af tornen, utan i en särskild klockstapel af trä utanför korets nordöstra sida.

Sådan stod kyrkan till början af Karl XII:s regering, då en förfärlig eldsvåda, den svåraste, som någonsin öfvergått Upsala, alldeles förstörde henne tillika med hela staden och det då i sin glans

stående Vasaslottet, den 16 maj 1702. Det var den nyss nämnda klockstapeln, som först antändes; från denna spred sig elden till kyrkans tak, takryttaren störtade, de båda stora tornen likaså, och inredningen tillintetgjordes till stor del. Vice bibliotekarien Johan Enberg har om denna olycka skrifvit en intressant »Relation».

Man började genast med restaureringsarbetet, så att kyrkan år 1707 kunde åter öppnas för allmän gudstjänst. Den nya predikstolen, som genom domprosten Lars Molins nitälskan bekostades af enkedrottningen Hedvig Eleonora, och som ännu i dag användes, ett mästervärk i barockstil, blef etter Nicodemus Tessin d. y.:s utkast utförd af den berömde bildhuggaren Burchard Precht, efter 1707, och 1731 invigdes dels det nya altaret, en storartad praktbyggnad i barock jesuitstil, efter förebilden af altaret i S. Ig-natius Loyolas kapell i Roms jesuitkyrka, med sidogrupper af »Tron, som störtar afgudarne» och »Religionen, som med blixten kväser kätteriet», efter liknande grupper af fransmännen Teudon och Legros i samma kyrka, dels ock en ny, stor orgel, som först 1871 ersattes af ett modernt instrument. I början af 1700-talet flyttades klockorna upp i norra tornet, och bägge tornen erhöllo 1747 såsom krön de af Hårleman komponerade, i sin art förträffliga, men mot kyrkans stilart stridande tornhättorna, som funnos kvar till 1886. Rosverket hade försvunnit i långhusets alla fönster, i västra rosetten, i tvärskeppets stora fönster åt söder, »thet stora glas», såsom det kallades, samt i korets öfverfönster och ersatts med järn-spröjsar. Listverken kring tak och torn blefvo barocka, tvärskeppets gaflar ersattes med rak afslutning, dess spiror och takryttaren utelämnades, och de enkla sträfbågarna utbyttes mot konkava, på sidoskeppens tak hvilande bågar, som icke