Ord och Bild: 1893

en stackars kvinna, och människorna äro så hårda ...

Dagarne gingo, och han kom icke.

Fröken Halls tillstånd förvärrades dagligen.

En morgon anlände lektorskan Thulin, en halfsyster till den sjukas mor, och hennes dotter; tant Aurore hade, så fort sjukdomen tagit en hotande vändning, skyndat att underrätta dem i egenskap af fröken Halls enda lefvande släktingar. Fru Thulin var en kortväxt, fyllig och rödblommig dam, och hennes dotter liknade henne påfallande. De voro bosatta i en grannstad, där lektorn var lärare; på de senaste tio, tolf åren hade de icke träffat fröken Hall. Fru Thulin tryckte med rörelse tant Aurores hand och tackade henne för underrättelsen med en dämpad och diskret röst.

-— Vi ha inte spillt ett ögonblick. Vi reste så fort det blef oss möjligt.

Och hon smög sig på tå fram till sjukbädden och böjde undan sängomhänget. Den sjuka slog upp ögonen, men visade inga tecken till att hon kände igen henne. Fru Thulin förde näsduken till ögonen och torkade bort en tår, medan hon såg sig omkring i rummet med en hastigt värderande blick. Hennes dotter hade stannat på något afstånd, en smula förlägen.

Fröken Hall låg både denna dag och den följande i en medvetslös dvala. På aftonen nästa dag började hon yra. Man kunde icke uppfatta något af de förvirrade och osammanhängande meningar hon uttalade; det framgick dock af ett och annat, att hon hela tiden trodde sig vara i Brüssel.

Då kyrkoherden sent på kvällen gjorde ett besök, återfick hon medvetandet för ett ögonblick.

— Har han kommit? frågade hon i hviskande ton.

Kyrkoherden skakade på hufvudet.

De öfriga trodde att hon fortfarande yrade.

Doktor Smith, tant Aurore och de nyanlända släktingarne vakade hela natten. Fru Thulin satt mest vid hufvudgärden och höll den döendes hand.

Fram på morgonen dog hon.

Ett par dagar senare ankom Johannes Volter. Han sökte genast upp kyrkoherden, som utan dröjsmål förde honom till det hvita huset i västra alléen. Tant Aurore var ensam hemma; fru och fröken Thulin hade gått ut i staden. Den gamla damen blef utom sig af sinnesrörelse, när kyrkoherden efter att hafva föreställt Volter tog henne afsides och förklarade förhållandet.

Volter stod stel och förlägen vid den dödas bår. Han var alltför van att gifva uttryck åt spelade känslor; när de verkliga trängde sig på honom, stod han kall och utan ord. Till slut tog han upp en af hennes händer för att kyssa den; men då han kände dödskylan mot sina varma och röda läppar, släppte han den förskräckt. Den föll tillbaka med en duns.

— Fröken Hall har för två år sedan gjort upp ett testamente, yttrade kyrkoherden, då han åter befann sig på gatan med Volter. Hon har lämnat det i mitt förvar. Det blir nödvändigt att öppna det så snart som möjligt, helst redan i eftermiddag, så att er ställning blir klar för begrafningsgästerna i morgon.

På eftermiddagen samlades man hos kyrkoherden. De närvarande voro — utom kyrkoherden och hans äldste son, en ung jurist — tant Aurore, fru och fröken Thulin, Johannes Volter och den aflidnas trotjänarinna. Volter presenterades utan vidare förklaringar; fru Thulin antog att det var någon aflägsen släkting på öfverstens sida.