Sida 44
Konst. Vincent Stoltenberg-Lerche. †. Af H. W.
44
ERNST LUNDQUIST.
af hennes hvita tänder och blanka bruna ögon, och åkdonet var försvunnet bakom körsbärshäcken.
Nu kommo ungherrskapet ner helt omornade, och fru Hofberg berättade litet för dem om Augustas underliga uppförande, hennes tydliga ängslan att bli ensam med modern, som hon ändå var så glad åt att få träffa.
»Hon var naturligtvis rädd, att gumman skulle fråga efter hennes fästmanshistorier», sade fru Ida.
»Ja, det kan du ha rätt i.»
»Hennes goda vän har ju suttit på häkte! Hon var kanske rädd, att modern skulle ta löfte af henne att slå upp med honom ...»
Det dröjde mer än två timmar, innan Augusta kom tillbaka, svettig, röd och varm och med de bara fötterna gråa af landsvägsdam.
»Söte frun, förlåt mig», sade hon i sin vanliga käcka och muntra ton. »Jag följde me far och mor ända till
Norrtjeping, och därifrån hade jag ju tre fjärdingsväg att gå tillbaka hit.»
»Ja, ni hade naturligtvis mycket att tala om ...»
»Det var inte för det jag följde med så långt; men si jag tordes inte släppe di gamle, förr'n ja visste, att di va utanför sockna.. . jag var rädd di kunde möta nån bekant och få höre någe prat om Oskar... men nu är jag då lugn för det. Lifvadt va de te träffe dom, och tack, söte frun, för ho va så snäller ve dom och bjö dom på kaffe. Men tänk, hvad Oskar ska bli stor-ögder på dansen i kväll, då jag tåler om för'n, att jag har vatt i Norrtjeping!»
Därmed trafvade hon i väg bortåt sandgången med flaxande hårtestar och kjolen guppande om de dammiga fotsulorna, och strax därpå hörde man henne sjunga med full hals inifrån vedboden:
»På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad . .
KONST.
Vincent Stoltenberg-Lerche.
T
Tönsberg var den lugnaste vrå man kunde tänka sig ■—- skrifver V. St. Lerche. »Det var en liten stad vid ändan af Töns-bergfjorden med gul- och grönmålade trähus, med små anspråkslösa bodar och små rundmagade gamla sjömän, som dragit sig tillbaka från det våta elementet och sutto här på sina gamla dagar och sålde kaffe och bom-ullslärft och tuggtobak och sulläder och
bränvin till stadens invånare och grann-nejdens bönder.» I denna »milieu» såg Vincent Lerche dagen den 5 sept. 1837. Fadern var skeppsredare, hemmet förmöget. Sonen borde alltså studera.
Han begynte i hemstaden, så godt det lät sig göra, men hade bättre öga för Per Väktare och Anna Korfmadam och andra pittoreska ansigten, än för skolans »börne-lärdom», och lekte med friskt mod, fastän han som en liten spinkig pojke fick vara tysk — hvilken skulle ha stryk — när de större och starkare pojkarne voro danskar; så lekte nämligen pojkarne i Tönsberg krig den tiden Lerche var en tolfåring. »Må-
Källa: Project Runeberg ·