Ord och Bild: 1893

författaren hans ärade läsare lika litet skulle finna som han själf. I senare bandet har han infört ett förut otryckt stycke: »Mar-tinius Loppestad, en national fremtidsbio-grafi», en elak satir mot »det nationale i kunsten» i det norska Norge. Han fick också grymt påskrifvet, lika väl som han gaf. 1874 och 1879 utgaf han två samlingar »Små Billeder for Store Born», två dussin humoristiska teckningar i färgtryck, illustrerande norska stev och visor. Flera af dessa äro öfverdådigt roliga, ett par intogos som prof i N. I. T.

Dit sände han ock en serie satiriska artiklar med hvar sin tecknade initial, under rubriken: »Mit Munkealfabet». Flera stadnade i redaktörens låda — han fann dem för elaka — men några infördes. De voro skarpa nog de. T. ex. följande vers ur »Skaktavl», en dikt i åtta strofer:

»Så spilled de præster altid skak med folk og konger og stater; dog findes for tiden, der Gud ske tak, fler end en eneste »præsteliater». Lig Jotunheims Thurser i svundne dage de præste kunne ei lys fordrage — forskningens lys.>

Ända fram emot slutet af 1880-talet sände Lerche bidrag till N. I. T.; 1887— 90 lämnade han »Feuilletoner» till norska »Aftenposten». Den sista af dessa berättar, hur han fick reda på baron Münchhausens stamhus och porträtt, sedan han målat och i Munchen utstält en tafla: »Münchhausen ■erzählt», hvarefter han reproducerade taflan med baronens äkta och veritabla drag, lånade från porträttet i »Haus Schwölber» i Westfalen.

Från munkarna hade Lerche på senare ■år öfvergått till scener ur franska revolu-tionsöfversvämningen i Rhentrakten, till interiörer och personnager från rococotiden och till återgifvande af scener ur Holbergs komedier. Men dessa taflor voro icke så friska som hans tidigare alster, humorn låg ej så sprittande öfver dem. Det är icke heller godt att hålla humorn uppe, när man märker att man icke längre är »en vogue» som förr. Ännu svårare är

det, när medvetandet om obotlig sjukdom trycker sinnet. Bägge dessa sorger fick Lerche upplefva, och under sitt sista år, ett plågans år, under hvilket underlifskräfta långsamt men säkert förrättade sitt förstörande värf, motsåg han döden som en befriare. Den kom, i hemmet i Düsseldorff, den 28 dec. 1892.

I en hel menniskoålder hade Lerche arbetat i Düsseldorff, och han ansågs af sina tyska konstnärsbröder som fullt nationaliserad tysk. Erkännande, varma ord om hans personlighet och hans lifsverk eg-nades honom i Tysklands främsta illustrerade blad, »Illustrirte Zeitung», och den bild af den lidande, sorgligt blickande Lerche, hvilken den tyska tidningen meddelar, har äfven Ny Illustrerad Tidning återgifvit jämte en kort minnesruna. Men det är icke de sista årens Lerche, som gjort hans namn. Vår Lerche såg icke så ut. I »Ord och Bild» finner läsaren den Lerche, som målade munkar, som spetsade sin penna mot hvad han ansåg strida mot ljus och sanning, som skref och tecknade för sin svenska publik med hjertligt erkännande, att han i den funnit goda landsmän.

Så såg V. St. Lerche ut, när han skapade sig sitt namn. Hans äldste son, Hans Stoltenberg-Lerche, håller nu som bäst på att af denna senare namnförbindelse göra ett nytt konstnärsnamn. Han är bildhuggare och arbetar i Paris, för hvars målarskola fadern aldrig hyste sympati, ehuru han allt emellanåt besökte världsstaden och till och med en kort tid studerat i Paris, liksom äfven i München. V. St. Lerche hade sin ganska utpräglade »nationalitet i konst», han också. Men det var icke Norges, icke ens endast Düsseldorffs nationalitet. Det var i Tyskland hans konstnärsindividualitet utvecklats till större sympati för det folkets sätt att se naturen och människorna, än för andra folks, t. ex. danskars och fransmäns. Lerche blef så en tysk konstnär, ehuru född i Norge, men han behöll sin norska styfhet och höjde sig till de konstnärer, som visa, att ofvan om nationalitet i konst står konstnärsindividualiteten.H. W.