Ord och Bild: 1893

industri. Stora vägar anlades genom provinsens olika delar och förenades med grannstaten Neapels vägsystem. Han förmådde Gregorius XVI att förändra beskattningen, så att dess börda på ett väsentligt sätt lättades. Allt detta gjorde inom kort sin verkan, och Benevent kom i blomstrande välmåga. Joakim Pecci som påflig nuntius. Redan efter tre år skickades Pecci af påfven till Perugia såsom civilguvernör öfver Umbrien (1841). Samma verksamhet belönades där med samma framgång. Vägar anlades, skolor inrättades, en sparbank grundades, hvartill Pecci själf bidrog med en del af grundkapitalet. Många nyttiga reformer i rättsligt hänseende infördes. Folkets ekonomiska och moraliska tillstånd förbättrades, hvarpå bästa beviset är, att Perugias fängelser under en tid ej hyste en enda fånge. Gregorius XVI öfvertygade sig själf om de lyckliga förhållandena under den resa, som han företog i Umbrien, under det att Pecci var delegat.

»Monseigneur, inom kort, när jag är tillbaka i Rom, skall jag komma ihåg eder», voro hans afskedsord — och han höll ord, ty redan 1843 kallades Pecci från Perugia för att sändas i diplomatisk tjänst som nuntius till Bryssel. Innan han begaf sig till Belgien, vigdes han först till biskop af kardinal Lam-bruschini den 19 Februari 1843 i kyrkan S. Lorenzo in Panisperna i Rom. En månad senare afreste den nye nuntien på franska båten »Sesostris» till Marseille och genomreste således hela Frankrike från söder till norr.

Belgien hade då ej ännu hunnit fira många årsdagar af sin skilsmessa från Holland och huset Oranien. Landets två partier, det liberala och det klerikala, hade redan efter en kort tid af fred börjat strida för olika intressen. Striden gällde först frågan om skolor och universitet. Det var i dessa frågor och midt ibland förrädiska blindskär vid hof och parlament, som Mgr Pecci gjorde sin debut som diplomat. En samtida skildrar honom vid denna tid på följande sätt: Han var lång, smärt, välväxt, ma-g'erlagd. :, Hans drag voro ädla, ögonen forskande, uttrycksfulla. Hans sätt var synnerligen distingeradt och gjorde honom alla bevågna genom hans enkla uppriktighet och anspråkslöshet. En varm tro, som återspeglade sig i hans ord och hela väsen, samt stor fromhet utan någon slags tillgjord öfverdrift gjorde honom aktad af de flesta, som kommo i närmare beröring med honom.

Han vann genast den goda drottning Louises af Orléans vänskap och, hvad som var svårare, lyckades genom sina kunskaper och sin personlighet att få insteg i konung Leopold I:s förtroende. Den märkligaste händelsen under hans vistelse i Bryssel var återöppnandet af