Sida 254
Sommarnöje, af Gustaf Janson
hörn, som till hans gränslösa förtret blifvit upptaget. Så fort den lycklige innehafvaren däraf emellertid gör min af att resa sig, skyndar den gamle att med ett belåtet kurrande taga det i besittning. Så länge väderleken tillåter, träffas han hvarje dag mellan fyra och sju på samma fläck, den öfriga delen af sitt lif tillbringar han inom fyra väggar och här i världen fins blott ett, som kan bringa honom ur jämn vikten, nämligen korsdrag. — Vill man ännu se ett original, är »Parken» rätta platsen. När värmen vältrat in öfver norden, krypa de fram ur sina väl ombonade bostäder och flytta ut på några timmars sommarnöje, för öfrigt tyckas de mest lefva af gammal vana.
Småningom ha alla platser på sofforna kring Berzelii staty blifvit upptagna. Man virkar, läser, åhör musiken eller förtalar helt diskret sin nästa, allt med en viss känsla af välbehag. »Parken» är också ett särdeles trefligt sommarnöje.
Här som öfverallt annorstädes i denna ofullkomligheternas värld iakttages en viss rangordning, dock alldeles frivillig. Det är sålunda ytterst sällan man ser en trasig rock eller gardistuni-form på nyssnämnda platser, men de äro därför ej bannlysta från området. I gångarne rundt omkring sitta arbetaren och trashanken, men de förekomma mycket sparsamt, dagdrifvaren i trasor väljer hälst andra ställen att exponera sin lättja.
Och öfverallt skaror af barn. De leka hök och dufva, hoppa hage eller gräfva i sanden och det lika ogeneradt, som om hela anläggningen funnes till ensamt för deras skull. De blanda sina gälla röster med eftermiddagsmusikens toner och deras glada skratt fyller ut pauserna.
Framför musikpaviljongen har en tät samling åhörare stannat. Här har barnjungfrun träffat sin eller någon annans »kusin» det är aldrig så noga. De skratta och skämta, som visste hon ej, hvad bannor af frun vore., eller arrest och disciplin icke funnes i hennes uniformerade ideals ordbok. Så talar hon om, när han härnäst kan komma hem och hälsa på i köket, det syns på den saliga min, hvarmed han slickar sig om munnen, men oför-modadt måste hon rusa därifrån, en stor hund har sprungit omkull »den välsignade barnungen», som naturligtvis genast börjar, skrika af alla krafter. Han ser ett ögonblick efter det
Källa: Project Runeberg ·
