Sida 446
Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
Det låg något storartadt öfver arméns första pionierer. De sprängde fördämningar, de gåfvo luft åt beklämda bröst, de läto människor, som längtat sig sjuka, tala ut, de väckte med ett ord själar, som utan dem varit dömda till evig sömn. I hoparne, sojn likgiltiga, ja, till och med fiendtliga skrida förbi hvarandra på gator och torg, gå många, som hungra och törsta utan att veta efter hvad. Alla dessa svaga hjärnor och förkrympta viljor ha underordnat sig armén, som organiserar 'och leder dem. Det stöd, de behöfva, hafva de erhållit och deras tacksamhet är gränslös. Men täta upprorsförsök ha äfven förekommit, särskildt sedan armén vuxit sig stark. Och det är lätt förklarligt. Där man så innerligt, som nu är fallet, förstått förena det rent materiella med det andliga — för öf-rigt efter kända mönster —. säger det sig själf t, att män och kvinnor, som tro så mycket, likväl icke kunna tro allt; och när motsatserna mellan ledare och ledda blifva för i ögonen fallande, väckas lätt tankar och dragas slutsatser, hvilka ej alltid blifva fördelaktiga.
Den korta tid frälsningsarmén be-höft för att grundlägga sitt välde och sin förmögenhet, har varit rik på motsägelser och motsatser, och när en gång dess historia skrifves opartiskt, skola nog belackarne få vatten på sin kvarn lika väl som vänner och beundrare på sin. Och i stort sedt har nog armén gjort mer godt än något annat och gör väl så än, om också den rätta glöden och den äkta klangen förefalla att vara i aftagande. Nå, tiden förändrar ju allt, och hvarför skulle just frälsningsarmén ej vara underkastad förvandlingens lag? Och antagligen är det väl så, att allt det gamla finns kvar, fastän det ej syns så väl och gör samma nytta, som när maskineriet var nytt.
Ja, de af tro och ifver glödande ansiktena försvinna i mängden af intetsägande, jämnstrukna sådana, messingsinstrumenten
Chefssekreteraren, Öfverste Fonachon.
Källa: Project Runeberg ·
