Sida 788
De dödas städer, af Satyr
att af rita gamla kopparstick och färja dem med de safter, han pressade ur markens blomster. Jag skulle kunna uppräkna femtio namn på individer från kända Stockholmssläkter, som multna i hägnet af det vidtblickande templet, men jag vill endast tälja en liten saga om den gamla brunnen i berget vid den gamla klockstapeln. Den brunnen användes se’n urminnes tider af dem, som bodde i kåkarna på bärgets sluttningar. Den blef år 1762 rensad, stensatt och omgifven med ett järngaller. Vid denna brunn knyter sig historien om spöket på Johannis kyrkogård.
Spöket på Johannis kyrkogård — det var på 1600-talet en ung flicka, som brukade hämta vatten vid brunnen, som först råkade ut för det, och det är Wittingh i sitt ofvan omtalade »Jakobs minne», som talar om historien. Hon kom dit en kväll och såg något bakom södra kyrkogårdsporten, samma port, som sedermera blef ombyggd af huggen sten och »prydligen och väl uppsatt» år 1740 med portar af järngaller, förfärdigade på byggmästaren Johan Gerdes bekostnad, hvars namnchiffer med förgyllda bokstäfver lästes öfver ingången.
Hvad hon såg var en gestalt, som höll ett hvitt skynke framför sig. Flickan var emellertid kavat och omtänksam nog att rycka åt sig skynket och som god pris ta det med sig hem. Det skulle hon emellertid aldrig ha gjort, ty efter den dagen kom hvar natt någon och ställde sig vid hennes hufvudgärd och sade i klagande ton:
— Gif mig tillbaka mitt linne!
Flickan blef trött på de nattliga visiterna i längden och gick en kväll och lade det hvita skynket tillbaka vid kyrkogårdsporten. Det skulle hon emellertid ännu mindre ha gjort, ty hon sjuknade på kuppen och dog strax därefter.
Spöket med det livita skynket är för länge sedan glömdt; men ännu lär hon, den långa svartklädda, gå omkring och frasa med sina sidenvåder bland grafvarna, då de gyllne visarne träffas vid tolfsiffran på den blå urtaflan.
Källa: Project Runeberg ·
