Sida 439
Testamentet. Efter Lermontov. Öfversättning af Alfred Jensen
Testamentet öppnades, och kyrkoherden läste med låg, men tydlig stämma:
»Jag Louise Leonore Hall förklarar härmed följande bestämmelser vara min yttersta vilja och testamente.
1. Till välborna fröken Sofia Amalia Aurora Hersehielm skall utgå en summa af 4000 kronor, till inköp af en lifränta.
2. Till min mångåriga trotjänarinna Sara Katarina Boman skall utgå 800 kronor, till inköp af en lifränta.
3. Återstoden af min egendom, lös och fast, penningar och penningars värde, skall oafkortad tillfalla min käre son Georg Johannes Volter.
***stad den 28 oktober 1889.
Louise Leonore Hall.
Testamentet var bevittnadt af kyrkoherden Schröder och hans äldste son.
Man vågade icke se på hvarandra, när läsningen var slutad. Fru och fröken Thulin voro mörkröda.
Begrafningen försiggick nästa förmiddag. Liket nedsattes i öfverstens familjegraf, tätt invid järnvägsbanken. Det var en kall dag, och det blåste en bitande vind öfver slätten; man hörde icke mycket af talet vid grafven, och man kom öfverens om, att kyrkoherden Schröder hade åldrats mycket på de sista åren.
Major Arfvidsson och doktor Smith sutto i samma vagn på hemvägen. De talade om gamla dagar, och då vagnen stannade utanför det hvita huset med de gröna persiennerna och doktorn steg ur för att gå in till sig, skakade majoren med rörelse hans hand och sade:
— Vi ha roat oss grundligt här i huset i yngre dar, min kära doktor ... Det var när gamle öfversten var i sina bästa år, och fröken Louise var ung och vacker ... En sådan skönhet har det på min ära inte funnits här i staden sedan dess.
Doktorn nickade instämmande, och majoren tillade i melankolisk ton:
— Den nuvarande regementschefen lär vara allvarligt sinnad.
—*—
Testamentet.
Efter Lermontov.
Jag gärna ville stanna kvar med dig, min bäste vän, men endast några korta dar af lifvet har jag än. Du inom kort skall tåga hem och hälsa då från mig — till hvem ? Det ej en enda finnes som mig nu mera minnes.
Men skulle någon ändå bry sig om mitt öde ömt, så säg, att jag for oväns bly mitt hjärteblod har tömt; att jag för tsaren manligt dog, att läkarns hela konst bedrog, och att till barndomsstränder jag afskedshälsning sänder.
Jag hoppas, att min far och mor ha lagts i grafvens mull, ty annars fruktar jag och tror, de sörjde för min skull. Men lefva de, så säg, kamrat, att jag till skrifning var för lat; att truppen måst marschera; att de ej vänta mera ...
Den tösen minnes du väl än, som jag en gång höll kär. Hon säkert glömt mig längese'n, och lika godt det är. Förtälj då om mitt lif, mitt slut förutan skoning, utan prut! Hon må i tårar brista — de bli nog ej de sista!
Alfred Jensen.
—*—
Källa: Project Runeberg ·