Sida 36
En julbild från Rom. Af C. Bildt. Med 5 bilder efter fotografier af författaren och en teckning
36
C. BILDT.
Det finnes också ett fult gammalt barn, för hvilket julfesten i Araceli är lifvets stora ljuspunkt, en värmande solglimt midt i vintern. I trettio år har Fra Eugenio gått och städat där, dammat, sopat, tändt ljus och visat främlingar kyrkans skatter. Han är bara lekbroder och får ej säga messan; mycket beläst är han ej, och skulle han predika, fruktar jag, han redde sig sämre än bytingarne på estraden. Men sin kyrka har han bra reda på; om hvarje dess klenod, tafla eller grafsten kan han berätta en historia. Att den ej alltid stämmer med hvad herrar arkeologer och andra »loger» påstå, är ej hans fel, utan deras. De tro sig ju veta mera än San Francesco själf! »Det är så man kan skratta sig sjuk åt hvad de där lärda herrarne säga», förtrodde han mig en dag, då han hjälpte mig göra ren en gammal inskrift, som skulle kopieras; men jag har dock aldrig sett Fra Eugenio skratta förrän i dag. Butter och trumpen ser han vanligen ut, då han bred och kutryggig vandrar kring i kyrkan med en stor skramlande nyckelknippa i bältet, damborste under armen och glasögonen i pannan, då han plockar sallad på gården och till och med då han hjälper stackars gamle Padre Pio upp och ner för trapporna. Det är dock bara ansiktet, som är så där mulet och kallt: fråga bara en gång, om det är möjligt, att Padre Pio kan hafva långt kvar, och du skall strax se, att om ena hälften af Fra Eugenios hjärta fylles af beundran för hans kyrka, så bor i den andra den varmaste, trognaste vänskap.
Padre Pio har ej orkat vara med om altartjänsten där uppe i koret, men barnen vill han gärna höra på. Bakom estraden sitter en ful jättelik marmorbild af Gregorius XIII med utsträckt hand. Det är meningen att den skall
vara välsignande, men det ser nästan mer ut, som om den höll på att gifva en örfil. »Kommer du af dig, så smäller det», säger en stygg bror till sin lilla syster, just då hon skall upp på estraden, och talarinnan tittar förskräckt på den elaka statyn, men där sitter Padre Pio just under den stora handen och säger tröstande: non è ver o, och Fra Eugenio får fatt i kittslige store bror, och så går allting bra. Det är Fra Eugenio, som håller ordning där borta, d. v. s. han hindrar att pojkarne slåss, som ibland gärna vill hända. För öfrigt har han intet annat att göra än att se till, att det inte drar på Padre Pio, och att se beskäftig och glad ut. Butterheten är borta i dag, och han ler och skrattar i kapp med barn och mammor. Hans kyrka kommer ju till heder, och hans gosse har så roligt, hans lama, sjuttioåriga, tandlösa gosse i den lappade munkkåpan på den lilla halmstolen där borta under Gregorius XIII.
Ack, denna härlighet räcker icke länge! Efter trettondagen blir Araceli öfvergifven för sina mera moderna grannar. Vid foten af kullen ligger den värsta konkurrenten, den ståtliga jesuiterkyrkan il Gesü, dit man kommer utan att sträfva uppför långa trappor, där ögat fängslas af rikedomens prakt, örat smekes af deri förträffligaste musik och världens yppersta predikanter uppträda. Hvad under då, om gamla Araceli får stå så godt som tom resten af året?
Och ändå har denna kyrka en egendomlig tjusningskraft. Utanpå är det bara en stor ful tegellada, men det inre är en ståtlig treskeppig basilika med präktiga träsniderier i taket, sköna antika kolonner och ett golf med konstfull mosaik och bildprydda grafstenar. Talrika kapell, taflor, bildstoder, minnesvårdar och inskrifter göra den till ett
Källa: Project Runeberg ·