Ord och Bild: 1893

besjungit honom i balladen »Thomas poet». Ruiner finnas ännu kvar af Thomas’ slott Learmonth Tower vid Twide nära dess förening med Lider och Sandy Knowe, där Scott tillbragt sin barndom.

I början af 1600-talet flyttade Juri Lermont till Polen, hvarifrån han 1621 af tsar Mihail Fjodorovitsch kallades till Ryssland för att organisera härväsendet. Släkten, som nu antog namnet Lermontov (äfven Lermantov), har haft att uppvisa flere framstående krigare. Med skalden utdog den äldre grenen i Ryssland, men den yngre finnes kvar, och ännu 1873 satt i brittiska underhuset en Lermont af troligen samma skotska ursprung.

Lermontov med sin lifliga fantasi måste gifvetvis känna sig stolt öfver dessa båda skaldiska och aristokratiska anor och öfver sin frändskap med det brittiska folket. Af skotsk härkomst var ock hans bäste vän Alexei A. Stolypin, en afrikaresande, som hamnat i Ryssland, sekundant i Lermontovs första duell och följeslagare bägge gångerna till Kavkazien. Lermontov har beskrifvit sin vän i ett mycket uppsluppet poem, som den ryska censuren än i dag funnit anledning att undertrycka, och hvari denne kallas Mongo, under det författaren själf uppträder såsom »Majoschki», den puckelryggige (efter hjälten i en fransk roman Mayeux). Poemet skildrar, huru de båda ungherrarne företogo en äfventyrlig färd till Kazan för att hälsa på en dansös Pimenova.

Till Skotlands högländer återvänder Lermontov gärna i sin diktning. Så t. ex. talar han i poemet »Ossians graf» om »mitt Skotlands bärg», och ännu starkare framträder hans längtan till den ursprungliga fosterjorden i hans poem »Önskan»:

O, vore jag fågeln som riktar sin flykt mot skyarna sorglöst och tryggt! O, finge jag sväfva som han i det blå och svärma i frihet också!

Till väster, till väster jag ilade sällt, till förfädrens grönskande fält, till slottet, som skymtar bland klippor och sten och gömmer förmultnade ben.

Där hänger den åldriga skölden på vägg och svärdet med rostfärgad egg. Där ville jag skaka från svärd och från sköld allt damm, hvaraf väggen är höljd.

Den skotländska harpan, som förr mången gång; vardt strängad vid bardernas sång, ett dallrande genljud ännu äger kvar från fräjdade, bragdrika dar.

Men fåfängt jag beder. Min kraft är för svag mot ödets orubbliga lag. Jag skiljes ifrån mina förfäders graf af böljande, skummande haf.

Den siste af lysande ätt, skall jag dö, förstelnad i främmande snö. Jag här blifvit född, men min ande är där. Men dit ingen vinge mig bär.

***

Mihail Jurjevitsch Lermontov föddes den 2 okt. 1814 i Moskva. Fadern, hvilken tagit afsked från krigstjänsten, var en tämligen rå och brutal bonvivant. Närmast för att upphjälpa sina dåliga affärer, hade han gift sig med dottern till en mycket rik och förnäm änka i byn Tarhani (guvernementet Tula), Jelizaveta Arsenjeva, hvars man dött af ett häftigt slaganfall, just som han vid en soaré spelade dödgräfvarens roll i »Hamlet».

Hennes dotter, skaldens moder, var mycket sjuklig och klen, och äktenskapet vardt allt annat än lyckligt. Dåtida sagesmän berätta, huru hon, själf ytterst svag, med änglalikt tålamod släpade sig fram till de lifegnas gårdar för att utdela lifsförnödenheter och läkemedel åt de behöfvande. Än satt hon långa stunder och grät öfver den lilles vagga, än tog hon honom på knät, medan hon spelade på pianot. Det berättas, huru den lille då tyst och orörligt lutade sig mot henne och huru tårar omedvetet trängde fram i hans ögon. — Hon dog af lungsot, då ende sonen var blott tre år gammal.

Den underliga, motsättningsrika karakter, Lermontov hade, fick sålunda i spädaste barndom inverkan från tre håll: af modren ärfde han ett vekt sinnelag och lust för musik och poesi; mormodern tryckte på honom en stämpel af aristokratisk förnämhet, och i det hetsiga lynnet samt den sinnliga njutningslystnaden bråddes han på fadern.

Mormodern klemade bort honom till ytterlighet och lät honom få den minsta önskan uppfylld. Vid helger skulle de