Ord och Bild: 1893

lifegna samlas på herregården enkom för att roa lille »Mischa», och om Mischa var illamående, befriades tjänstfolket från arbete för att bedja till helgonbilderna för hans tillfrisknande. Denna obegränsade frihet gjorde gossen ytterst själfsvåldig och despotisk, men stärkte på samma gång hans kroppsliga hälsa. Dessutom hade han en utmärkt lärarinna i en tysk »bonne», Kristina Femer, hvilken hos den lille inplantade människokärlek och förbjöd honom att slå tjänstefolket eller pina djur. Och en svår sjukdom — kopporna — gjorde honom mer inåtvänd och bragte honom till eftertanke. Under den långvariga sjukdomen spelade den lilles fantasi oupphörligt, och han drömde, huru han såsom fribytare på Volga drog till fejd och seger.

För att återställa hans hälsa tog mormodern år 1825 honom med sig till Kavkazien, som gjorde ett outplånligt intryck på elfvaåringen och som ingen besjungit så lidelsefullt som han. I sin oskiljaktiga anteckningsbok skref han själf sedermera:

»Kavkaziens blåa bärg! jag hälsar er. I hafven uppfostrat min barndom, I hafven lyftat mig upp på edra vilda ryggar! I omgifven mig med moln, I höjen mig till himlen, och från första stund drömde jag blott om er och om himlen. Kavkaz! du är naturens tron, hvarifrån åskmolnen välta sig såsom rök. Den som en enda gång på dina toppar tillbedt Herren, han föraktar lifvet, äfven om han i samma ögonblick är stolt öfver att lefva. Huru ofta har jag ej i morgonrodnaden betraktat snön och de ishöljda fjällen! huru glänste de ej i den uppgående solens strålar! huru kläddes de ej i rosafärgadt skimmer! Luften är ren som ett barns bön.» Och Lermontovs glödande sympati för Kavkaziens naturskönhet minskades visserligen icke, då han sju verst från staden Pjatigorsk upptäckte en skotländsk koloni Karras eller »Schotlanka», som 1802 grundats af missionärer från Skotland.

Ju mer Lermontov kände sig dragen till naturen, dess mer främmande blef han för det hvardagliga lifvet. Han nådde en ålder af blott 27 år, men hade under denna korta tid hunnit göra många dyrköpta erfarenheter af lifvet, och ännu mer hade han kännt, likasom »Klostergossen», som söker spränga sitt fängelse och andas ut i det fria. Det låg något af demoniskt trots i hela hans väsen; en obetvinglig oppositionslust och åtrå att simma mot strömmen, att ej böja sig för maktspråk. Hela hans korta lefnad var en kedja af äfventyr och faror, där han visserligen föll, men aldrig kunde vika.

Redan under skol- och studenttiden gjorde han sig känd genom sin sturskhet och själfsäkerhet. Enligt en familjeöfverenskommelse skulle han efter modrens död stanna hos mormodern till sitt sextonde år för att sedan flytta till fadern, hvilken han uppriktigt höll af. Men som mormodern, hvilken afgudade sin dotterson, var mycket rik, under det att fadern var nästan utfattig, fick mormodern efter svåra strider lof att fortfarande behålla honom hos sig. Dessa husliga konflikter, som något erinra om Byrons olyckliga barndom, kunde gifvetvis ej hafva något välgörande inflytande på barnets harmoniska utveckling.

Efter en utmärkt uppfostran af språklärare i hemmet i Tarhani, där han gjorde bekantskap med Byrons diktning, blef han 1830 student i Moskva. Vid förhören efter föreläsningarnas slut redogjorde han stundom äfven för hvad läraren icke sagt, d. v. s. hvad läraren bort säga, om han varit mer hemmastadd i sitt ämne. Då professorn i litteraturhistoria, Pobjedonostsev — fader till den heliga synodens nuvarande prokurator — en gång uttryckte sin förundran däröfver, svarade Lermontov obesväradt, att han hade eget bibliotek och att dess innehåll var »för nytt» för att professorn skulle kunna känna till det.

Året 1830 — julirevolutionens och det polska upprorets — sträckte sina efterdyningar äfven till Moskvas universitet, där flere unga entusiastiska studenter, Bjelinski, Alex. Herzen m. fl., ställde sig i spetsen för frisinnade demonstrationer. Lermontov slöt sig naturligtvis till dem och var — relegerad innan årets slut.

Så kom han till Petersburg, där han först studerade vid universitet och (1834) antogs som kornett vid lifhusarerna. För materiella omsorger behöfde han ej bekymra sig, ty mormodern gaf honom ekipage, fyra betjänter och 10,000 rubel om året, hvarjämte hon utan knot betalade alla hans skulder och efterräkningar.

År 1837 den 27 januari small det pistolskott, som ändade Puschkins lif. Lermontovs hat till det rådande systemet