Ord och Bild: 1893

flammade upp och tog sig uttryck i en dikt, som varmt tolkade landets sorg öfver denna förlust. Dikten spreds som en löpeld och vann bifall äfven på allerhögsta ort. Emellertid blef Lermontov härför retad af sina egna och Puschkins fiender inom den förnäma bördsadeln, och han skref då ett tillägg af 16 rader, hvilka på prosa lyda så:

»Men I, högfärdige ättlingar af fäder, beryktade för skurkaktighet! I, som stån i lysten klunga vid tronen såsom frihetens, snillets och ärans paladiner! I skylen er i lagens skugga; I hafven lag och rätt på er sida, och allt måste tiga. Men däruppe finnes en domstol för er, sedeslöshetens yngel; det finnes en fruktansvärd domare som bidar. Han är otillgänglig för guldets klang; han genomskådar alla tankar och handlingar. Då skolen I förgäfves söka krypa bakom förtalets rygg; det skall ej båta er mer, och med allt ert svarta blod skolen I ej kunna afplåna det, som skalden oskyldigt gjutit.»

På en bjudning hos grefvinnan Fersen gjordes kejsarens gunstling, grefve Benkendorf, uppmärksam på denna smädedikt mot »la crême de la noblesse», och till kejsaren skickades från anonymt håll de 16 raderna med öfverskrift: »uppvigling till revolution». Följden vardt, att Lermontov degraderades och förvisades till Kavkazien.

Kavkazien återsåg han nu såsom mognad skald, än mer gripen af världsförakt och hat »in tyrannos». Med blaserad skepticism kastar han sig i äfventyr och nöjen, likasom Petschorin, Eugen Onegins själsfrände, i hvilken typ Lermontov tecknat sig själf i sin berömda roman »En hjälte från vår tid», uteslutande byggd på kavkaziska verklighetsmotiv. Han strör omkring sig poem och utkast till poetiska berättelser, som på ett utomordentligt praktfullt sätt återgifva den kavkaziska naturens skönhet. Här gör han ock flere framstående bekantskaper eller återknyter gamla: med sin vän dekabristen furst Odojevski, hvilken efter straffarbetet i Sibirien tjänade i Kavkazien såsom soldat; med Puschkins yngre broder, löjtnant Lev Sergejevitsch, hvilken endast genom en slump undgått att dela dekabristernas öde.

Äfven knöt han en flyktig bekantskap med en tysk skald, den bäste kännaren i Tyskland af det Puschkinska tidehvarfvets poesi — det var den unge Bodenstedt, »Mirza-Schaffys» sångare, hvilken kommit såsom lärare till Moskva och Tiflis och sedan företog flere resor i det orientaliska Ryssland. Af Lermontovs sekundant i den sista duellen, Gljebov, fick Bodenstedt bland annat några epigrammatiska dikter af Lermontov i originalhandskrift. Bodenstedt öfversatte dem på tyska, men de ryska koncepten hafva gått förlorade, så att det egendomliga inträffat, att de ryska dikterna från den tyska tolkningen åter blifvit öfverflyttade till ryska.

***

Mormodern, hvilken hela tiden varit orolig för sin gullgosse, lyckades slutligen af Benkendorf utverka, att förvisningen upphäfdes. Lermontov återfick sin officersgrad och återvände till Tsarskoje Selo 1840 för att nästan omedelbart åter komma i kollision med sin omgifning. Med anledning af hans sista framgång hos en furstinna Schtscherbatova kom det vid en bal hos grefvinnan Lavalle till ett uppträde mellan honom och den mindre gynnade rivalen, de Barante, son till franska sändebudet. Stridshandsken kastas, och i samma by vid Petersburg, där Puschkin föll tre år förut, utkämpas duellen. Först skiftas sabelbugg, hvarvid Lermontov såras i bröstet, och därpå växlas pistolskott. Barantes kula förfelar sitt mål, och Lermontov afskjuter sitt skott i luften utan afsikt att träffa.

Då Lermontovs förklaringar om duellen ansågos otillfredsställande, insattes han i häkte. Genom mormoderns outtröttliga omsorger tycktes saken få en god utgång. Olyckligtvis flammade Lermontovs trots upp igen under ett samtal med Barante i fängelset, och för andra gången förvisades han till Kavkazien.

På vägen dit skref han ett poem, som med musik blifvit ett af Rysslands mer populära och som kännetecknar den längtan efter harmoni och lugn, som tärde Lermontovs nervösa, oroligt lidelsefulla natur — det är samma tanke som återfinnes i den lilla sången till molnen, hvarmed »Demonen» i dikten af samma namn först söker förföra Tamara och förjaga hennes, sorg öfver den furstlige brudgummens död. Dikten lyder: