Ord och Bild: 1893

zachris topelius.

453

tiden, synas icke tillhöra en nation utan vara hela mänsklighetens djupaste lifsut-tryckare. Men han är dock en af dem, hvilka, som sagdt, tillhöra kretsen af dessa utvalda, som ett helt folk hyllar som någonting större, hufvudet högre än allt folket, en af dem, som födas icke en gång på hvart århundrade. Och hvarför har han rönt denna sällsynta utmärkelse att upptagas bland de ytterst få i världslitteraturens Pantheon, som ett folk hyllar med en mun och enstämmigt? Han har diktat så, att de tusen kunnat förstå honom, folkets djupa, breda lager har sett i honom en gudaingifven. Hvad bry sig dessa tusen, som läsa, le och gråta vid hans ord, om, ifall han ej återgifvit hvarje detalj i tidens fysionomi riktigt, eller om omfånget i hans tonskala ej är så stort — hvad bekymrar det dem? Modern vid vaggan, vid sonens gunghäst eller dotterns dockskåp, flickan, som drömmer den första kärlekens blyga drömmar och bär sitt hjärtas första vår i sin barm, ynglingen, som älskar sublimt handlingslif, alla dessa behöfva en dikt, en skildring för att lära sig känna sig själfva, eller föräldrarna sina älsklingars bästa och innersta behof. Och modern behöfver ej leta: hon tar fram Topelii Läsning för barn eller Boken om vårt land, och hon finner där dussintals dikter och sagor, som återspegla barndomens lif. Flickan behöfver ej heller leta: hon öppnar ett häfte med den anspråkslösa titeln Lju?ig-blommor, eller ett annat, som kallar sig Nya Blad eller ett tredje, som nämner sig blott Ljung, ännu anspråkslösare, kanske för att antyda, att det är från diktarens senare år, från en tid, då han måhända menade, att några blommor med vårfägring kunde han ej längre ge. När hon läser dem, får hennes hjärta ro, vid dessa stilla naturljud känner hon en hvardagslifvets andaktsstund, och stilla upprepar hon med diktaren: Jag spinner min glädje af ängarnas tågor, af skogarnas dofter, af

sjöarnas vågor; detta lilla häfte är hennes psalmbok om hvardagarna. Hon förstår honom, när han sjunger:

Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro, lummiga gröna salar, där vår och kärlek bo . ..

Kom, du min vän i skogen kom, vid min sida sjung: skogen är evigt trogen, våren är evigt ung.

(Under rönn och syren).

Z. Topelius vid 25 års ålder. Teckning af Marié Prytz (Helsingfors den 17 mars 1843).

Eller ynglingen tar ned från bokhyllan Fältskärns berättelser, och snart brinner hans kind och strålar hans öga, och läxans besvär äro glömda, han lefver med Gustaf Adolf och Karl XII, han älskar för första gången det ideela i lifvet, han förstår för första gången, att det fins förfärliga makter på godt och ondt, hans hand knyter sig mot fanatismen eller mot svekfull egoism, och stundom krusas hans läppar af välbehagets löje, när kapten Larsson pratar sitt